Även om papperslösa barn numera har rätt till skolgång och sjukvård så befinner de sig ändå i en situation som kan leda till stadigvarande utanförskap. Stockholms stadsmission beskriver i en rapport som presenterades i går en verklighet som många helst vill blunda för.
Delvis handlar det om att kommunerna och skolorna inte alltid tycks förstå vad rätten till skolgång medför, till exempel i form av rätt till individuell prövning av utbildningsbehoven eller hur rätten att få ut betyg ska förverkligas för den som inte har personnummer och annan dokumentation att visa upp. Ofta saknas rutiner för att hantera situationer när barn till papperslösa far illa eller behöver vård.
Delvis handlar det om förhållanden som hänger samman med det svenska samhällets sätt att fungera. Var och en ska i alla situationer kunna identifiera sig med hjälp av ett personnummer. Kan man inte göra det så kan man inte öppna ett bankkonto och utan bankkonto kan man inte få eget kontrakt till en hyreslägenhet.
Samtidigt är ”det civila samhället” svagare utvecklat i Sverige än i många andra länder. Därmed finns färre möjligheter att få bistånd vid sidan av de formella och offentliga kanalerna. Det går givetvis ut över barn till föräldrar som håller sig gömda och försöker undvika kontakt med myndigheterna.
Stadsmissionen ställer viktiga och preciserade krav på åtgärder för att rätten till skolgång ska kunna förverkligas i alla kommuner och för att kvinnor och barn som utsätts för våld i nära relationer ska kunna få stöd trots att de är gömda. Dessutom vill man utsträcka rätten till skolgång till att också gälla förskolan.
Men grundproblemet är naturligtvis att de familjer och barn det gäller är just papperslösa och vistas i landet utan uppehållstillstånd. Vad kan man göra åt detta?
Att lämna barn till papperslösa åt sitt öde är otänkbart. Den moraliska grundvalen för varje civiliserat samhälle bryts ned om skyddslösa människor förvägras stöd. Många papperslösa blir ändå med tiden utvisade eftersom de inte får uppehållstånd – men nya kommer i stället.
Återkommande ”amnestier” kan givetvis lösa situationen för dem som berörs vid varje tillfälle. Men erfarenheten visar, som Stadsmissionen påpekar, också att gruppen papperslösa som en konsekvens av amnestierna tenderar att öka och att problemen därmed långsiktigt växer.
Stadsmissionen föreslår i stället ett system som tillämpas i USA. Barn till papperslösa som kommit till landet innan de fyllt 16 år och som sammanhängande bott ett visst antal år i landet och uppfyller vissa andra krav kan få ett begränsat men förnybart uppehållstillstånd. Detta kan med tiden omvandlas till medborgarskap.
För barn till föräldrar utan uppehållstillstånd skulle ett sådant system öppna möjligheter som annars förblir stängda.