Nej, det är en helt orealistisk tanke. Ändå är återupptagna förhandlingar om medlemskap en av de punkter som ingår i den överenskommelse som EU i helgen träffade med Turkiets premiärminister Ahmet Davotoglu. Men Turkiets president Recep Tayyip Erodgan kom inte till mötet och kan i princip torpedera hela uppgörelsen.
Detta avtal som i någon mening gör Turkiet likvärdigt med Europas demokratier illustrerar hur djupt EU:s ledande politiker just nu har sjunkit. Allt handlar nämligen om att man vill ha Turkiets hjälp att åter stänga gränserna för flyktinginvandring till unionen, och man är så angelägen att man betalar för det både i pengar, viseringsfrihet och medlemskapsförhandlingar och genom att blunda för landets utveckling i allt mer auktoritär riktning.
I princip ska givetvis Turkiet kunna bli medlem i EU och Erdogan sågs länge som en ledare som ville demokratisera landet efter många års direkt eller indirekt militärstyre. I Erdogans och AKP-partiets version av islamism framstod EU med dess principer om religionsfrihet som ett bättre alternativ än den militanta sekularism och nationalism som var en del av Turkiets tidigare officiella statsideologi.
Erdogan har förvisso brutit ned gamla maktstrukturer, men framstår i stället alltmer själv som en maktfullkomlig despot – en sultan, som oppositionen i landet säger.
Medier, journalister och bokförlag befinner sig i dag under allt hårdare politisk press. Medan konservativa krafter inom EU tidigare var mot turkiskt EU-medlemskap på grund av landets muslimska karaktär är det i dag liberala och demokratiska krafter som varnar för att släppa in ett land vars ledare ignorerar EU:s grundläggande krav på respekt för mänskliga rättigheter.
EU-ledarnas plötsliga knäfall för Turkiet beror helt och hållet på den egna oförmågan att samlas till ett gemensamt och värdigt mottagande av de flyktingar som i höst sökt sig till Europa undan katastroferna i länder som Syrien, Irak och Afghanistan. I teorin har man enats om en fördelningsmekanism, men nästan ingenting har hänt och det ena landet efter det andra stänger nu sina gränser i en tragisk tävlan om att vara mest avvisande.
Nu tror man att flyktingströmmen ska kunna begränsas drastiskt om Turkiet, första anhalten på flyktvägen västerut, inte släpper någon vidare. Och Turkiet ser givetvis möjligheten att både få pengar ur EU:s fonder och att bli behandlad som en genuin partner. Det ger Erdogan poäng på hemmaplan, även om EU-medlemskapet rimligen ändå förblir en omöjlighet. Det spelar sannolikt liten roll för honom.
Men så länge krigen fortsätter lär flyktingarna fortsätta att komma, på andra vägar om den över Turkiet stängs. Turkiets triumf är EU:s tragedi.
UNT Ledare