Nordkorea är ett av många länder där de styrande länge funnit det helt naturligt att påstå vad som helst trots att alla kan se att det man säger är osant. Det just nu mest slående exemplet gäller mordet på diktatorn Kim Jong-Uns halvbror, Kim Jong-Nam på flygplatsen i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur.
Inför öppen ridå och ett batteri av säkerhetskameror sprayar en kvinnlig agent nervgift i Kims ansikte och en annan gnider in giftet med en trasa. Kim förs bort men dör inom kort. Giftspåren är säkrade och filmen visar exakt vad som hände.
Men från Nordkorea hävdar man att Kim Jong-Nam dog av en plötslig hjärtattack och kräver att få tillbaka kroppen. Hur det går med den saken visar sig efterhand – denne medlem av Kim-dynastin hade brutit med familjen och levde i exil.
Allt talar för att förklaringen till mordet finns just i denna omständighet. Den paranoida regimen i Pyongyang såg säkerligen Kim Jong-Nam, som egentligen stod före Kim Jong-Un i ”tronföljden”, som ett hot. Skulle någon försöka göra en palatskupp så skulle halvbrodern vara den naturliga personen att sätta upp som ny ledare. Den styrande kretsen i Nordkorea tycks besatt av blodsbanden från diktaturens grundare Kim Il-Sung.
Det är också lätt att tänka sig att Kina, den enda utomstående makt som kan utöva någon form av inflytande i det slutna Nordkorea, kan ha haft intresse av att hålla Kim Jong-Nam vid liv och i beredskap om man i något läge skulle anse sig tvungen att gripa in i grannlandet. Kim var på väg till den kinesiska enklaven Macao, strax intill Hongkong, där han också bodde. Även om Kim hade brutit med familjen så är det inte alls uteslutet att han skulle ha kunnat övertalas – eller förmåtts – att ställa upp som ny ledare, åtminstone nominellt.
Ingenting i väst kan jämföras med Nordkorea. Men det är ändå ett bekymmer att västvärldens viktigaste ledare påstår att tomma gräsmattor vid installationen är fulla av folk.
Håkan Holmberg