Han var naturligtvis otänkbar i en domstol. Nämndemännen ska ge rättsväsendet en folklig förankring utöver den juridiska kompetensen men förutsätts också sträva efter saklighet, neutralitet och objektivitet. Man kan inte ha en person som nämndeman som redan i utgångsläget räknar med att någon är brottslig på grund av sitt ursprung. Det som ska värderas i domstolen är bevismaterial, inte den tilltalades personliga bakgrund. Inte heller kan man ha nämndemän som själva sysslar med brottslig verksamhet, i detta fall hets mot folkgrupp.
Nu kommer, i kraft av valresultatet, ett stort antal nya nämndemän från samma parti att kunna utses runt om i landet. I vissa kommuner kan det bli så stor andel som 25 procent. Den diskussion som förts om nämndemannainstitutionen under flera års tid blir därmed aktuell på ett helt nytt sätt.
Den vanligaste kritiken mot systemet har varit att nämndemännen saknar juristutbildning och att rättssäkerheten därmed äventyras. Det kan ligga något i detta. Å andra sidan är det viktiga i en domstol inte bara att kunna tillämpa lagen på ett rimligt sätt utan också om att ha gott omdöme och sunt förnuft. Då kan det vara bra att det vid sidan av juristdomarna också finns personer med annan utbildning och andra erfarenheter.
Det finns alltså argument för det system vi har. Men den partipolitiska kopplingen är ett växande problem. Helt oavsett valresultat så innebär den ordning där de politiska partierna har ansvar för nomineringen att nämndemannakårens representativitet begränsas. Därmed äventyras just de positiva effekter som systemet skulle skapa. Och misstanken att någon skulle väga in politiska hänsyn, oavsett vilka, i sina bedömningar kan äventyra systemets legitimitet.
Det var annorlunda förr, när partierna mer än nu var stabila folkrörelser med många medlemmar och gott om folk med erfarenhet av offentliga uppdrag. Nu är politiken mer professionaliserad, och riskerna med en ordning där politiker nominerar personer som de själva känner till och har förtroende för blir större.
Nämndemannautredningen föreslog förra året reformer i syfte att bredda rekryteringen och minska de politiska partiernas roll. Fri ansökan och fri nomineringsrätt utan partiband, en ”fri kvot” på femtio procent, obligatorisk utbildning, tydligare kravprofiler, möjlighet att hålla borta personer med kriminell bakgrund och högre arvoden var viktiga förslag. Sammantaget skulle man därmed kunna behålla nämndemannainstitutionen, men i ett kraftigt reformerat skick.
Flera av förslagen har under året bifallits av riksdagen. Det är naturligtvis bra. Men det finns skäl att gå några steg till och helt klippa av banden till partipolitiken.