På Miljöpartiets hemsida kan man läsa att ”Miljöpartiet ingår för första gången i regeringen. Sverige kommer nu att bli grönare”. Sex glada ministrar poserar med blomsterarrangemang efter denna historiska landvinning och utlovar ”storsatsningar på miljön, tågen, skolan och jämställdheten”. De första veckorna i regeringskansliet innebar också att en grön våg av utspel sköljde över landet. Kärnkraftverk skulle stängas, vägbyggen stoppas och skolan vända utvecklingen på 100 dagar, för att ta några exempel.
Sedan kom den grå regeringsvardagen vältrande och svepte med sig fem av de sex MP-ministrarna. Finansmarknadsminister Per Bolund har klarat sig tack vare en portfölj som inte precis dignar av gröna ideal, de övriga har fått backa både en och två gånger. Krystade förklaringar har hörts, om energin, infrastrukturen samt om vargjakt och biståndspolitik, om varför MP-politiken kanske måste utebli eller skjutas på framtiden, sedan tystnad.
Det märkliga är inte att ett parti med 6,8 procent av rösterna har ett begränsat inflytande på regeringspolitiken. Det märkliga är att Miljöpartiet tycks så extremt oförberett på att regera och ansvaret som följer med detta. Trots nästan två decenniers rödgrönt samarbete i olika former, och trots att S och MP sagt att man gick till val tillsammans har man inte gjort något av det förarbete som krävs. Man behöver kanske inte bada badtunna som alliansen, men inte ens en varm korv tycks Stefan Löfven och språkrören ha tagit för att prata igenom förutsättningarna.
Den gångna helgen innebar inget undantag från regeln ”MP-fråga som hamnar på sniskan”. Karin Svensson Smith skickades fram för att förklara varför höjd bensinskatt inte längre kan vara en profilfråga för partiet, i alla fall inget absolut krav: ”Att tänka sig att leva utan egen bil är i de flesta landsbygdsområden en orimlighet. Vi har litegrann duckat för den frågan”, sade hon till Dagens Nyheter.
Duckat? MP har sannerligen inte duckat för att kritisera alliansen under åtta år, för att sakna en miljöpolitik, för att avräkna bistånd från flyktingmottagningen och mycket annat. Nu tvingas man plötsligt göra motståndarens argument till sina. Sanningen börjar gå upp för det eviga oppositionspartiet att man inte längre är ett oppositionsparti och man befinner sig i något av ett chocktillstånd.
Avsaknaden av partiledare kan vara en faktor som ställer till problem för det nya regeringspartiet. De båda språkrören, Åsa Romson och Gustav Fridolin, har haft nog med sina egna frågor och varit märkvärdigt tysta när Alice Bah Kuhnke, Mehmet Kaplan och Isabella Lövin fått bekymmer. Vem ska lägga fast linjerna i politiken och ena partiet?
I opposition går det utmärkt att låta tusen blommor blomma, men i regeringsställning tycks det bara bli vissna maskrosor kvar.