I helgen hölls det tredje valet till Alltinget på fyra år. Skandalerna har avlöst varandra och väljarna rör sig fram och tillbaka mellan partierna på ett sätt som inte ens opinionsinstituten kan förutsäga.
Den borgerliga regeringskoalitionen föll sedan ett av de mindre partierna hoppat av. Då hade det blivit känt att statsminister Bjarni Benediktssons far rentvått en pedofil. Även sonen fläckades ned och resultatet blev nyval. Bene-diktssons parti, det konservativa Självständighetspartiet, förutspåddes ett stort nederlag, men förblev störst med 25 procent. Det var partiets näst sämsta resultat någonsin, men ändå en sorts seger. Nu vill Benediktsson fortsätta regera.
Det ledande oppositionspartiet, Grön vänster, förutspåddes för bara någon vecka sedan vinna en storseger och få bortåt 30 procent av rösterna. Det blev 17. Resultatet är partiets bästa någonsin, men samtidigt ändå något av ett nederlag.
Något liknande hände med det isländska Piratpartiet i förra valet. Partiet hade, i stort sett utan att ha något program, sensationellt höga opinionssiffror men fick nöja sig en blygsam tredjeplacering. Då gick de väljare som tröttnat på den gamla regeringen i stället till Grön vänster, som alltså i sin tur snubblade på mållinjen i år. Men Grön vnsters partiledare Katrin Jakobsdottir är ändå beredd att ta över som statsminister.
I skuggan av detta gjorde den tidigare statsministern Sigmundur David Gunnlaugsson en anmärkningsvärd politisk comeback. Gunnlaugssons regering tvingades bort 2016 sedan statsministerns familj beslagits med att ha gömt undan stora summor pengar i Panama. Inför årets val lämnade han sitt tidigare parti, det mittenbetonade Framstegspartiet, bildade ett nytt med namnet Centern och fick 11 procent. Hans gamla parti fick nöja sig med 8, men fick fler mandat, eftersom stödet finns på landsbygden som är överrepresenterad genom valsystemet.
Jakobsdottir och Benediktsson har nu samma problem, att få ihop en regeringsmajoritet. Benediktsson hoppas på Centern, Framstegspartiet och det liberala partiet Renässans (dryga 6 procent). Men konfliktytorna mellan de tre senare är stora – Renässans vill gå med i EU, Centern och Framstegspartiet är fiender efter Gunnlaugssons avhopp.
Jakobsdottir kanske kan få stöd av Socialdemokraterna som ökade från dryga 6 till 12 procent, av Piratpartiet som gick bakåt från 14 till 9, av Renässans och av Framstegspartiet. Kanske är denna kombination ändå den minst komplicerade. Men islänningarna kan se fram mot veckor och kanske månader av regeringsförhandlingar, och troligen en svag regering som resultat. Blir det ett fjärde val inom något år?
Och hur länge bryr sig väljarna om att rösta? Valdeltagandet i helgen var ändå glädjande högt. Vad Island behöver mer än något annat är en regering som kan sitta kvar under en längre tid och politiker som inte fläckas av skandaler.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör