Så enkelt och tydligt punkterade Hans Rosling en dansk tv-journalist i ett klipp som snabbt blev en storsuccé på nätet.
Saken gällde föreställningen att världen i stort präglas av massvält och ekonomisk tillbakagång som så många fortfarande tror på. Roslings tes, upprepad i mängder av sammanhang, är att det visst finns förfärande fattigdom men att världen i en mängd avseenden utvecklas till det bättre.
Exemplen var många. Kvinnor i Bangladesh föder inte längre fyra eller flera barn utan i genomsnitt två. Befolkningsexplosionen, som så många fruktade på 60-talet, har kommit av sig och dödligheten bland både barn och mödrar har sjunkit dramatiskt. På samma sätt har kvinnors utbildning tagit stora språng framåt, till stor del tack vare enkla tekniska förbättringar som ”den magiska tvättmaskinen”.
Den välkända indelningen av världen i rika industriländer och utfattiga länder i ”tredje världen” är överspelad. En växande del av jordens befolkning lever under helt andra och bättre villkor än vad många fortfarande tror och Rosling visade med sitt suveräna sätt att levandegöra statistik vad som har hänt och vad som fortsätter att hända.
Man kan naturligtvis diskutera vad som ska räknas som utveckling. Men de förhållanden som Rosling levandegjorde var inga tolkningar eller partsinlagor utan obestridliga fakta, från FN-organ och andra källor. I den meningen finns verkligen inget att diskutera. Rosling klargjorde hur verkligheten ser ut och den som tror något annat har fel, har inte läst på eller låter sig styras av vanföreställningar som spricker så fort de prövas mot riktiga sakuppgifter.
Rosling var inte statistiker eller ekonom utan läkare och en sann humanist med ett brinnande patos för hur vanliga människors livsvillkor kunde förbättras. Han ägnade sig aldrig åt politik, men visade med överväldigande statistik hur felaktiga föreställningarna om en förödande massinvasion i Europa verkligen är.
Ett av vetenskapens kännetecken är att inga teser och teorier betraktas som slutgiltiga utan alltid kan kullkastas eller modifieras av nya fakta eller nya experiment. Det var just det som Rosling gjorde – föreställningar om världen prövades mot fakta, om barnadödlighet, befolkningsutveckling, läskunnighet och annat och befanns vara ohållbara – utan att den förändrade världsbilden därför betraktades som den slutliga sanningen. Den kan vi aldrig nå, men det betyder inte att vi inte kan veta vad som är falskt. Det finns ingen ursäkt för att hålla fast vid föreställningar som redan motbevisats empiriskt.
I en tid när sanning betraktas som irrelevant och där politiska ledare påstår sig sitta inne med ”alternativa fakta” var Hans Rosling en nödvändig motvikt. Nu får andra föra vidare hans engagemang och sanningslidelse.
Håkan Holmberg