Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om ett skolpolitiskt program där obligatoriskt förskoleår och obligatorisk gymnasieskola är bärande inslag. MP har inte drivit tanken på obligatoriskt gymnasium, men accepterar nu alltså Socialdemokraternas förslag.
Syftet med obligatorisk gymnasieutbildning är naturligtvis gott. Arbetsmarknaden kräver ofta mer utbildning än vad den nioåriga – snart tioåriga – grundskolan kan ge. Att ungdomar som hoppar av gymnasieskolan får sämre möjligheter på arbetsmarknaden är väl belagt, senast i en rapport från Skolverket häromdagen.
Men hjälper ett obligatorium om det är skoltrötthet som är problemet? Enligt S-MP-förslaget ska alla under 18 år gå en gymnasieutbildning. De flesta elever fyller 18 under sin gymnasietid. Hur förhindrar man att de inte hoppar av i alla fall, när tillfälle ges?
Ett svar kan vara förslaget att stärka yrkesprogrammen till ett slags ”yrkescollege”. Förhoppningsvis kan detta göra att fler ser poängen med att fullfölja hela utbildningen. Men det kommer att ställa mycket stora krav på utbildningens innehåll. Annars riskerar obligatoriet att bli en enda stor symbolåtgärd, utan större praktisk effekt.
Samma sak kan sägas om det obligatoriska förskoleåret, ett annat av inslagen i den nya regeringens skolpaket. De flesta elever går redan i förskoleklass, men erfarenheterna av verksamheten växlar över landet. Det enda sätt som finns att se till att denna nya ”årskurs noll” får ett vettigt pedagogiskt innehålla är att integrera den med skolan och göra den obligatorisk för alla – i praktiken alltså att skolstarten sker ett år tidigare än nu.
Också här är det alltså innehållet som är viktigast. De som kommer efter redan från början får allt svårare att komma ifatt för varje nytt skolår som går. Viktigare än ett obligatorium är nog därför att återskapa ett samlat statligt ansvar för skolan. Det förslaget väntar vi fortfarande på.