Förmodligen är åklagarnas rent juridiska bedömning korrekt. Det är tydligen svårt att fastställa ett direkt samband mellan Macchiarinis ansvarslösa transplantationer av konstgjorda luftstrupar och de berörda patienternas lidande och död. Och de brott som kan ha begåtts mot etikprövningslagen och läkemedelslagen har enligt gällande regler preskriberats.
Men den situation som nu uppstått är givetvis extremt otillfredsställande. Karl-Henrik Grinnemo, thoraxkirurg vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och en av de läkare som slog larm om Macchiarini säger att åklagarnas beslut visar att patienter i dag inte har något rättsskydd.
Macchiarini tvingades upphöra med transplantationerna 2013 och avskedades från Karolinska institutet 2016. Men frågorna om hur juridiken fungerar i situationer som denna tränger sig på: Var går gränsen där grov oaktsamhet också kan betraktas som brottslig? Hur ska man se på beviskraven när det gäller patienter som är mycket svårt sjuka eller döende?
Och vad hade hänt om preskriptionstiden för brott mot läkemedelslagen eller etikprövningslagen hade varit längre än två år? Seniorprofessor Bengt Gerdin vid Uppsala universitet, som 2015 gjorde den första fuskutredningen om Macchiarini, säger till UNT att det borde ha gått att bevisa brottsligt handlande om preskriptionstiden inte hade gått ut.
Men även om åklagarna anser att de straffrättsliga möjligheterna att fälla Macchiarini är uttömda, så pågår fortfarande en utredning om forskningsfusk. Ett förslag om en skärpning av lagstiftningen väntas senare i år. Skandalen kring Macchiarini måste få konsekvenser, för att patienter och anhöriga ska kunna känna tilltro till sjukvården och för att forskningens anseende inte ska ta bestående skada.
Samtidigt visar skandalen på de faror med grupptänkande och tystnadskultur som kan uppträda också i andra sammanhang än detta. Det var inte så att Macchiarini duperat sig fram genom forskningsvärlden och felaktigt antagits ha rätt kvalifikationer för tjänsten på Karolinska. Tvärtom hade han, som utredaren Sten Heckscher visat, fått direkt negativa referenser från andra håll och genomskådats av många redan innan han tillträdde.
Ändå hölls han om ryggen. En vinnande personlighet – och förhoppningar om kommande Nobelpris – kan grumla omdömet så så långt att nödvändiga frågor aldrig ställs eller att information som talar emot en viss rekrytering helt enkelt ignoreras. Och att medge att man mot bättre vetande gjort en ohållbar bedömning kan vara mycket svårt, inte bara inom forskar-världen.
Ansvaret för skandalen handlar inte bara om juridik.
Håkan Holmberg