Nu har han i sista stund förvandlat ett väntat valnederlag till en personlig framgång och stärkt sitt eget parti, Likud, inför de koalitionsförhandlingar som följer på alla israeliska val. En viktig förklaring är att väljare från andra högerpartier denna gång röstat på Likud. Det kan göra det lättare för Netanyahu att styra den nya regeringen som han själv vill. Men vad vill han egentligen?
Omvärlden ser all israelisk politik i det perspektiv som den stillastående fredsprocessen skapar. Men för israeliska väljare är vardagsfrågorna – höga livsmedelspriser, bostadsbrist, växande sociala klyftor – mer påtagliga. De hade så när fällt Netanyahu denna gång. Oppositionsalliansen, bestående av Arbetarpartiet under Yitzhak Herzog och mittenpartiet Hatnuah lett av förra premiärministern Tzipi Livni, ledde in på upploppet. Det som vände valvinden var att Netanyahu satsade allt på att varna för de risker för Israels säkerhet som skulle uppstå med en regering ledd av någon annan än honom själv.
Det räckte för att vinna. Många tror på Netanyahus retorik om att det inte finns någon partner på den palestinska sidan att sluta fred med. Andra vill inte ha någon fred eftersom det skulle innebära territoriella eftergifter. Inom den nationalistiska israeliska högern, har landet, territoriet, alltid varit viktigare än både statens judiska och demokratiska karaktär.
Man ska inte överdriva förhandlingsviljan hos den besegrade oppositionen. Också där tror många på allvar att det inte finns någon palestinsk motpart som är kapabel att göra kompromisser av det slag som båda sidor ofrånkomligen måste acceptera. Men man avvisar inte förhandlingar på förhand och stöder uttryckligen tanken på en tvåstatslösning.
Också Netanyahu har uttalat sig för en tvåstatslösning, i ett tal vid Bar-Ilan-universitetet i juni 2009. Men när en israelisk dagstidning under kampanjen uppgav att premiärministern i augusti 2013 lovat att förhandla med palestinierna på grundval av 1967 års gränser hävdade Netanyahu att påståendet var osant och föreföll därtill ta tillbaka sitt uttalande från 2009 om en tvåstatslösning. Några timmar senare tycktes han ta tillbaka också detta nya uttalande.
Bland israeler som ser fred med palestinierna som en förutsättning för landets långsiktiga säkerhet är förtroendet för Netanyahu naturligt nog vid det här laget mycket lågt. Det förefaller som om premiärministern möjligen intellektuellt inser farorna med en ockupation som pågår ”i evighet”, men ändå inte kan förmå sig till att förhandla om någonting på allvar av rädsla för att förlora röster åt höger.
Netanyahu har fått väljarna att tro att han själv är oumbärlig. Men det är inte värt mycket om han inte vågar riskera något för egen del.