Den utredning om den svenska säkerhetspolitiken som gjorts av ambassadör Tomas Bertelman är av mycket hög kvalitet. Bertelman analyserar innebörden av Sveriges olika åtaganden inom det säkerhetspolitiska området och finner att vi måste bestämma oss – det naturliga är nu att, helst tillsammans med Finland, pröva frågan om fullt medlemskap i Nato. Men hela frågeställningen avfärdas av den nya regeringen utan ett enda argument.
Det är ett agerande på häpnadsväckande låg intellektuell nivå. Sverige har sedan EU-inträdet antagit en solidaritetsförklaring med övriga EU-länder och nordiska grannländer. Det är en naturlig följd av medlemskapet och det är också naturligt att solidariteten gäller också Norge och Island som inte är med i EU. Denna förklaring är inte mindre långtgående än de ömsesidiga försvarsförpliktelser som finns i paragraf 5 i Natostadgan – men vi har ingen form av återförsäkring för vår egen del eftersom vi inte är med i Nato. Därmed bedrivs hela den svenska säkerhetspolitiken i ett slags skymningsland där ingen riktigt kan förutse vad som händer i ett krisläge. Sådan osäkerhet är farlig.
Vill vi kunna stå fast vid våra utfästelser mot våra grannar och samtidigt veta att andra kan agera i solidaritet med oss så måste vi vara fullvärdiga Natomedlemmar. Alternativet är – i alla fall om man resonerar intellektuellt hederligt – att backa bandet och säga upp solidaritetsförklaringen. Det kommer att väcka berättigade frågor i länder som vi normalt vill se som våra vänner.
Ett tredje alternativ skulle förstås kunna vara att återgå till en gammaldags neutralitetspolitik och samtidigt återuppbygga det nationella försvaret. Men hur ska det gå till? Och hur lång tid kan det ta? Även om det svenska försvaret förvisso bör förstärkas så har ingen visat hur det skulle kunna ske i sådan omfattning och i sådan takt att vi skulle kunna klara oss själva. Och solidariteten med grannländerna skulle ändå upphävas.
En regering som vill vinna respekt kan inte låtsas som om verkligheten bara är ett påhitt.