Det var nog ganska svettigt för de tågresenärer som försökte ta sig mellan Uppsala och Stockholm, Gävle eller Sala i onsdags. Den tryckande hettan kombinerat med irritationen över försenade tåg – vars ”nya tid kan komma att ändras framåt eller bakåt” – är en för många människor en stor källa till frustration.
Som så ofta var en nedriven kontaktledning problemet. Tågen kan då bara köra på ett spår, vilket leder till köer och förseningar. Trafikverket måste frakta reservdelar till den nedrivna kontaktledningen, och det tar sin tid. Är det inte en kontaktledning, är det signalfel eller växelproblem. Det är inte första gången tågen inte går som på räls. Ett försenat tåg är inte förvånande – däremot är det märkligt att inte Trafikverket är bättre rustat för de missöden som regelbundet sker.
Många Uppsalabor minns nog de två veckor då tågtrafiken till och från Stockholm inte fungerade. Alls. Ersättningsbussarna räckte inte till för de tusentals resenärer som pendlar sträckan varje dag, och dessutom tog det uppåt tre timmar att ta sig mellan städerna. Vad det kostar i mänskligt missnöje är lätt att räkna ut. Inte nog med att tågen inte går – information om vad problemet är och när det kan tänkas vara löst är ofta bristfällig. Som resenär svävar man i ovisshet, särskilt efter att resebutiken på tågstationen lades ned.
Men tåg som inte rullar får också konsekvenser för samhället. Sträckan mellan Stockholm och Uppsala är en av Sveriges mest trafikerade. Många jobbar i den ena staden och bor i den andra. Om människor inte kan arbeta till följd av infrastrukturproblem går samhället miste om ekonomiska resurser.
Det är inte konstigt att människor väljer bilen när tågen inte är att lita på. Givetvis blir det inte lättare att uppnå mål om minskad användning av fossila bränslen om de miljövänliga transportalternativen står stilla.
Ett samhälle som värnar om tillväxt och miljö måste ha en fungerande tågtrafik. Och det kräver att Trafikverket har ordning på reservdelarna.