Ledare: Jakt på valseger och ekonomisk spetsposition

Maktkampen mellan USA och Kina började inte med coronaepidemin, inte heller med Donald Trumps handelskrig. Den började med Deng Xiaoping och de ekonomiska reformerna 1978. USA-presidenter från Reagan till Clinton försökte möta den nya konkurrenten, som vann mark genom en hybridekonomi av statlig/privat karaktär, med valutamanipulation och industrispionage som stående inslag.

Man försökte åtminstone få Kina att underkasta sig reglerna i världshandelsorganisationen WTO, vilket också lyckades i och med medlemskapet 2001. Men samma höst inträffade terrorattentatet i New York och Washington den 11:e september, vilket skulle förändra spelplanen helt.

USA utkämpade mycket kostsamma krig i Afghanistan och Irak samtidigt som it-bubblan sprack och president George W Bush genomförde stora skattesänkningar. Budgetöverskottet från slutet av 1990-talet förvandlades till enorma underskott som består än i dag. Samtidigt började Kinas ekonomi växa med tvåsiffriga tal varje år. En del av överskottet placerades i amerikanska skuldpapper.

Barack Obama (2009-2017) försökte möta den kinesiska utmaningen indirekt, och på två sätt. Dels ville han stärka den egna ekonomin igen, en plan som effektivt hindrades av den pågående finanskrisen. Dels riktade han uppmärksamheten mot övriga Asien, under rubriken Return to Asia, vilket orsakade stor irritation i Peking.

Att Donald Trump skulle ta itu med Kina mer direkt var inte överraskande. Med hot och höjda tullar har han onekligen i omgångar lyckats pressa den kinesiska regeringen till eftergifter. Men den protektionistiska politiken har också haft motsatt effekt då Kina kunnat flytta fram positionerna på flera marknader.

Detta var ingången i coronakrisen 2020. Under epidemin har ett propagandakrig mellan USA och Kina gradvis tagit fart. I söndags hävdade utrikesminister Mike Pompeo att det fanns ”enorma bevis” för att virusets ursprung var ett laboratorium i Wuhan där något gått snett. Kina förnekar förstås, och även WHO har slagit fast att det ”inte finns bevis för dessa spekulationer” (CNN 5/5).

Kinas problem är att pandemin avgjort började i Wuhan, även om det är oklart om den berodde på brister i djurhållningen eller något annat. Trumps problem är att han behöver en tydlig skurk, och det snart, om han ska kunna bli omvald i november. Hans hantering av epidemin på hemmaplan lämnar en hel del i övrigt att önska.

Först ett presidentval, sedan förhoppningsvis en avklingande pandemi. Vilken av de båda ekonomierna har tagit mest stryk? Kampen mellan supermakterna går vidare 2021, och långt därefter.