Efter valet av Donald Trump har Angela Merkel i mångas ögon övertagit rollen som ”den fria världens ledare”, i tandem med Frankrikes nye president Emmanuel Macron. Nästan alla har utgått från att hon skulle fortsätta att leda Tyskland också efter valet i september.
Men verkligheten är nu mycket annorlunda. Den tilltänkta nya koalitionen – kallad Jamaica efter Jamaicas flagga och de tyska partiernas färgsymbolik – blir inte av. Merkel framstår fortfarande som den person som de flesta tyskar vill ha som kansler, men hon får inte tillräckligt stöd i förbundsdagen eftersom alldeles för få väljare faktiskt röstade på henne eller på Kristdemokraterna, CDU.
På sätt och vis har Merkels egen politiska skicklighet bidragit till den situation som nu uppstått. Hon har framgångsrikt kunnat bilda koalitioner som skapat underlag för stabila majoritetsregeringar. Men varje parti som gått i koalition med CDU under hennes ledning – först det liberala FDP, därefter Socialdemokraterna eller SPD – har drabbats av stora väljarförluster.
SPD:s ledare, Martin Schulz, deklarerade efter valet att hans parti inte längre stod till förfogande. Och FDP som till och med åkte ur förbundsdagen 2013 och nu har kommit tillbaka tvekade redan när förhandlingarna inleddes. Men utan antingen SPD eller kombinationen FDP och De gröna finns ingen majoritet för en koalition under Merkels ledning. Och någon annan sorts koalition finns inte på kartan.
CDU är egentligen inte ett parti, utan två. I Bayern heter kristdemokraterna CSU och står en bra bit till höger om den mittenlinje som Merkel har följt. Och denna gång hörde båda systerpartierna till valets stora förlorare. Merkel dominerar alltjämt scenen men kan alltså inte bilda en majoritetsregering.
Tre alternativa handlingslinjer avtecknar sig. Alla uppfattas mer eller mindre dåliga.
En är att SPD ändrar sig och bildar en ny koalition med CDU. Men det utlöser troligen en kris inom SPD.
En annan är att Merkel bildar minoritetsregering. Men Tysklands historia anses i sig vara ett starkt argument mot minoritetsregeringar och Merkel vill inte riskera en situation där hon kan bli beroende av det högerextrema partiet AfD som kom in i förbundsdagen i september.
Den tredje möjligheten är nyval, vilket bara kan utlösas av presidenten efter en process som kan bli både lång och komplicerad. Kanske kan ett sådant inte ske förrän till påsk – och frågan är om opinionsläget har ändrat sig till dess. Ett nyval nu skulle troligen ge samma resultat som i september.
Villrådigheten är stor och tyskarna upptäcker nu att de lever i ett ganska normalt europeiskt land, med många partier och stora svårigheter att få till fungerande politiska majoriteter. Men det går att regera andra länder i minoritet. Merkel borde vara skicklig nog att klara uppgiften.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör