Just detta sägs i klartext av allianskollegan och FP-ledaren Jan Björklund i en intervju i Dagens Industri i går. Björklund har rätt. Moderaternas linje innebär att Vänsterpartiets inflytande på politiken blir orimligt stort. Dessutom tänker M fel i frågan hur allianspartierna ska kunna vinna nästa val.
Den moderata strategin utvecklades nyligen av partisekreteraren Tomas Tobé. Genom att avstå från möjligheten till breda uppgörelser med regeringen så ska S och MP tvingas åt vänster, vilket ska få väljarna att reagera i valet 2018 och i stället rösta fram en alliansregering.
Och visst är det rimligt att tro att en dålig regeringspolitik gynnar oppositionen. Men alliansens valseger 2006 byggde i ännu högre grad på att man förmådde visa upp ett nytt och spännande eget alternativ. Likadant har det varit vid andra borgerliga valsegrar. Men det var inte så i valet 2014 – varken allianspartierna eller de rödgröna framstod som något inspirerande alternativ. Ingen vann – mer än SD – men Stefan Löfven fick bilda regering.
Så länge som Sverigedemokraternas allt mer öppet demonstrerade förakt för demokratiska principer inte leder till väljarflykt så är risken dessutom stor att valresultatet 2018 blir ganska likt resultatet 2014. Blocköverskridande lösningar blir i så fall oundvikliga, inte bara nu utan också efter nästa val.
Tidigare var borgerlig samverkan, inom alliansen eller på annat sätt, Moderaternas enda sätt att få politiskt inflytande. Folkpartiet och Centern har däremot haft betydligt fler möjligheter och förstått att utnyttja dem i lägen där en borgerlig regering inte gått att bilda.
I princip skulle givetvis Moderaterna kunna göra likadant – konservativa partier i flera länder har bildat så kallade stora koalitioner med socialdemokratiska. Men för de svenska Moderaterna tycks det vara extremt svårt att överge bilden av sig själva som Socialdemokraternas eviga motståndare. Motsvarande låsningar finns naturligtvis på S-sidan.
Som Jan Björklund konstaterar innebär den moderata strategin just nu att man aktivt strävar efter att öka Vänsterpartiets inflytande över den ekonomiska politiken. Det är svårt att tro att det är hållning som tilltalar vanliga alliansväljare – och den kan få skadliga följder för landet.
Björklund vill tvärtom minimera Vänsterpartiets inflytande och öppnar därför för samtal över blockgränsen. Om regeringen ställer Vänsterpartiet åt sidan så går det att nå uppgörelser om exempelvis friskolorna, där alliansen kom överens med S och MP före valet. Och som Johan Rudström skriver här nedan har regeringen nu backat från förslaget att riva upp den fria etableringsrätten i primärvården. Självklart är detta, givet det parlamentariska läget, bättre än att regeringen låter Vänsterpartiet avgöra vilken politik som förs.