Beskedet från Umeå har väckt internationellt uppseende. I går och i förrgår var det en av de nyheter som toppade brittiska BBC:s hemsida. Svenska politiska och andra företrädare måste nu räkna med att mötas av allvarliga frågor, inte bara om antisemitismen i Malmö utan också om det judehat som ganska länge fått härja i Umeå. I varje rättssamhälle är det ett grundläggande krav att etniska och religiösa minoritetsgrupper känner sig trygga och att hot och angrepp mot dem tas på allvar av myndigheterna.
Det som hänt i Umeå och som lett föreningen fram till beslutet att lägga ned verksamheten och sälja lokalerna är konstanta hot från lokala nazister som utfört skadegörelse, skickat hatmail, klottrat hakkors och till och med uppsökt föreningens ordförande i sitt hem. Har verkligen myndigheterna i Umeå tagit dessa hot och trakasserier på allvar? Har det verkligen varit omöjligt att ringa in ansvariga personer och ställa dem till ansvar?
I Umeå har det alltså handlat om nazister – den typ av extremister som de flesta spontant förknippar med antisemitism. Men judehatet är ingalunda isolerat till skräniga Hitlerbeundrare. Snarare är det så att judehat eller svårigheter att betrakta judar som individer med samma rätt till hänsyn och respekt som andra både finns som ett ”bakgrundsbrus” också i länder som Sverige och går i dagen i extrema rörelser mer generellt.
I Malmö handlar det om extrema islamister som betraktar både muslimer med annan uppfattning, judar och anhängare av andra religioner som fiender eller avfällingar. Och det finns dessvärre en rad exempel på att predikanter med judehat på dagordningen bjudits in också till församlingar och föreningar som utåt säger sig ta avstånd från antisemitism.
En tredje variant, som också har illustrerats i Umeå, är att grupper på den yttre vänsterkanten styrs av egendomliga föreställningar om judar, trots en retorik om ”solidaritet” med förtryckta. För drygt ett år sedan blev just Judiska föreningen i Umeå utestängd från en manifestation på minnesdagen av Kristallnatten (Novemberpogromen) 1938, den händelse som kom att bli upptakten till Förintelsen.
Händelsen är inte unik – extrema vänstergrupper har gjort försök att ta över denna minnesdag för egna syften och förtränger vad Kristallnatten egentligen var och vilka som drabbades. I stället låter man sina åsikter om Israel-Palestinafrågan bli en ursäkt för fientlighet mot judar i Sverige. Men tanken att svenskar med judisk bakgrund skulle kunna vara kollektivt ansvariga för Israels ockupations- eller bosättningspolitik är orimlig – och i sig ett uttryck för antisemitism.
Kan myndigheterna i Umeå rätta till det som försummats under lång tid? Fortsatt passivitet är oacceptabel.
Håkan Holmberg