I april håller Turkiet en folkomröstning om en ny konstitution som skulle ge president Recep Tayyip Erdogan utökad makt. En seger för ja-sidan skulle bland annat ge presidenten full makt att utse och avsätta ministrar och statliga tjänstemän. Den nya grundlagen är alltså ett viktigt steg i Erdogans nedmontering av Turkiets demokratiska institutioner.
Den turkiska regimen storsatsar nu på att få turkar bosatta utomlands att rösta ja till den nya grundlagen. Ledande företrädare för regeringspartiet AKP har den senaste veckan besökt flera europeiska länder för att värva röster.
Mehmet Mehdi Eker, AKP:s internationella sekreterare, besökte i söndags Stockholm för att hålla tal i Fittjaskolans aula. Här möttes han av både supportrar och kritiker. Många var förstås upprörda över att en företrädare för en auktoritär stat håller valmöte i Sverige. Inte minst måste alla de kurder som bor i Sverige känna olust inför att en representant för Erdogans Turkiet – en stat som kontinuerligt kränker sin kurdiska minoritet – kampanjar på svensk mark.
Demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) säger i en kommentar att mötes-och yttrandefriheten måste gälla alla och att regeringen inte har några planer på att förbjuda AKP-politiker att hålla möten i Sverige.
Tyskland och Nederländerna har gått en annan väg. Två tyska småstäder valde att i förra veckan stoppa AKP-politiker från att hålla möten, vilket fick Erdogan att anklaga Tyskland för ”nazistmetoder”. I lördags nekades Turkiets utrikesminister att landa i Nederländerna. Turkiet svarade med att framföra en officiell protest mot Nederländerna och Erdogan har lovat att agerandet ”kommer att stå Nederländerna dyrt”. Den diplomatiska krisen mellan de båda länderna är nu så allvarlig att Nederländerna uppmanar sina medborgare som befinner sig i Turkiet att vara extra försiktiga.
Det är lätt att känna sympati för dem som ogillar att AKP-företrädare håller valmöten utomlands. Men samtidigt är det svårt att se hur generella riktlinjer, som förbjuder auktoritära politiker att hålla möten, skulle kunna formuleras. Givetvis går det att, som i Tyskland, förbjuda den här typen av möten av säkerhetsskäl. Men grundregeln måste ändå vara att politiker, även utländska politiker med obehagliga budskap, ska kunna hålla valmöten.
Den svenska regeringens hållning är därför rimlig. Risken är också att Erdogan utnyttjar den diplomatiska krisen mellan Turkiet och Nederländerna för att plocka inrikespolitiska poäng. Med en hård ton mot Europa kan han visa styrka och kanske vinna sympati på hemmaplan. Inte heller kostar det Erdogan något att attackera europeiska länder. EU har ju gjort sig beroende av Turkiet i sin flyktingpolitik. Det bästa EU kan göra är att minska beroendet av Turkiet och skarpt fördöma Erdogans auktoritära politik.
Sebastian Sundel