Under 2018 har det skjutits på gatan i Uppsala vid 14 tillfällen. Det finns två oroscentrum för våldet med skjutvapen, Gottsunda och Gränby. Men till skillnad från i Stockholm och Göteborg är det nära mellan stadsdelarna i Uppsala och det är många som lagt om sina vanor de senaste åren, börjat skjutsa barnen till skolan eller aktiviteterna eller undvikit att åka och köpa en pizza till middag.
Larmet kan gå när som helst. Förra fredagen sköts det utanför pizzerian i Gottsunda centrum vid 18.00-tiden när familjer kommit för att hämta mat och hungriga tonåringar samlats där. I våras var klockan ungefär lika mycket, en vanlig vardag i Valsätra. En lärare hade avslutat utvecklingssamtalen på skolan och scouterna hade just inlett sina aktiviteter i parken då automateld hördes. Två män jagade en tredje från Bandstolsvägen och försökte döda honom. Hundratals hörde smattrandet och tusentals fler fick snart veta vad som hänt.
Kommer det att vända snart eller kommer vi att vänja oss vid de nya förutsättningarna? Givetvis måste man tro på det förstnämnda och på UNT:s ledarsida har vi åtskilliga gånger påpekat att rör sig om en liten minoritet som ställer till det för det stora flertalet och att det är de boende i utsatta områden som påverkas mest. DN upprepade samma sak på sin ledarsida (12/12) angående Malmö: ”Det är bara en promille av befolkningen som förpestar livet för majoriteten” och ”tredje man är ofantligt mycket starkare än gärningsmännen”.
Uppsalapolisen har spätt på känslan av att det kommer att lösa sig till slut. Genom Operation Lynx har gängen fått motstånd de senaste två åren. Enligt polisen finns omkring 300 gängkriminella och nästan lika många har gripits genom de särskilda insatserna. Gängens verksamhet, i första hand narkotikahandel, har störts genom otaliga husrannsakningar och kontroller av bilar. Områdeschefen Jale Poljarevius har med sina till lika delar färgstarka och avskalade redogörelser på sociala medier gjort klart att det ändå är polisen som har övertaget.
Men tänk om gängen fylls på i minst samma takt som de förlorar medlemmar? Och om de som grips inte får ett straff som gör att de inte kan fortsätta verksamheten i området som de terroriserar? Många av de grovt kriminella har inte fyllt 18 år och tas om hand av sociala myndigheter i stället för av kriminalvården.
”Samhället är inte byggt för den här situationen” säger regionpolischefen Carin Götblad (UNT 9/12). I en utredning 2010 förutspådde hon att 5 000 unga killar i Sverige ”höll på att formas till kriminella”. Hon föreslog en kombination av större polisnärvaro och ett paket av förebyggande åtgärder för att fånga upp pojkar i utsatta områden innan det är för sent. Varken polis (se ovan) eller socialen har förstås suttit med armarna i kors i åtta år, men inga av Götblads förslag har genomförts.
Samtidigt har områden som Gränby, Stenhagen och Gottsunda fyllts på med nya unga pojkar, och flyktinginvandringen de senaste tre åren har ytterligare cementerat segregationen i skola och bostadsområden. De kriminella gängen finns där som ett alternativ till utanförskap, ett sammanhang för pojkarna.
UNT:s artikelserie och skjutningarnas offer och förövare visar tydligt på utsattheten hos pojkar som Ali (17/11), om rädslan och om drogerna. De måste erbjudas ett alternativ. Åtgärderna måste sättas in i lågstadieåldern, sedan kan det vara för sent och då spelar det ingen roll hur många fler poliser som sätts in.
Men det förebyggande arbetet får inte skymma behovet av akuta åtgärder för att göra Uppsala säkert igen. ”Vi behöver se över straffrabatterna för unga mellan 15 och 21 år” säger Carin Götblad. Och det är ett måste. Grovt kriminella kan inte tillåtas diktera villkoren för livet i hela stadsdelar. Det kan inte tillåtas begränsa alla Uppsalabor, hur man lever sina vardagsliv, går till skola, butiker, restauranger eller vistas i grönområden. De har genom sina handlingar förverkat rätten till sin egen frihet.