Partiets ledande företrädare kan inte gärna vara förvånade. Det är nog näst intill ofrånkomligt att mindre partier som ger sig in i regeringssamarbete med ett som är betydligt större får problem med opinionssiffrorna. Idealiteten från tiden i opposition avlöses av kompromisser och reträtter.
I Miljöpartiets fall har detta varit ovanligt påtagligt. Det beror både på partiets egen karaktär och på de frågor som trängt sig på under mandatperioden. Ännu en orsak är givetvis kulturskillnaderna mellan S och MP – skillnaderna mellan de två är väsentligt större än skillnaderna mellan de fyra allianspartierna.
För MP har det ändå haft ett egenvärde att visa att man kan ta regeringsansvar och därmed fungera som ett i raden av etablerade partier med förmåga att bära upp en sammanhängande politik. Kalkylen har varit att även om man förlorar väljare genom regeringssamarbetet så klarar man ändå riksdagsspärren och har gjort en viktig investering för framtiden genom att för första gången vara ett regeringsparti.
Om det håller får vi se. Ett problem för MP är dock att det är svårt att tänka sig stödröster för att hålla de gröna kvar över 4 procent från väljare som också reflekterar över att rösta på andra partier. Däremot kan man kanske tänka sig att MP kan framstå som ett alternativ för väljare som normalt skulle stödja Socialdemokraterna eller något alliansparti men som samtidigt tycker att omläggningen av invandringspolitiken från 2015 har gått för långt.
Det som blivit känt om partiets väntade valmanifest visar att man vill driva just en sådan linje, symboliserad av en mer generös anhöriginvandring och av bevarade möjligheter till permanenta uppehållstillstånd. Men de väljare, kanske fler än många tror, som skulle vilja se en sådan förändring kan också välja Centern eller Vänsterpartiet – och varken S eller M lär vara intresserade av att revidera besluten från 2015.
En säkrare satsning är förmodligen att på nytt betona miljö- och klimatpolitiken. Inte heller dessa frågor lär ge någon stark tillströmning eller återströmning av väljare, men MP:s egna gräsrötter skulle åtminstone känna igen sig.
Men bakom problematiken kring att hitta rätt profilfrågor i ett svårt läge finns en annan osäkerhet. Miljöpartiet har inte klarat av en av de uppgifter som varje stabilt demokratiskt parti måste klara, nämligen att hålla odemokratiska krafter i andra länder ifrån sig. Kopplingarna mellan flera ledande MP-företrädare och Erdogan-regimen i Turkiet ledde till en genomklappning mitt under mandatperioden. Ska partiet komma upp på fast mark igen så måste man visa att man lärt sig något viktigt av denna kris.
Håkan Holmberg