Det grundläggande problemet är att terroristerna lever i en fantasivärld dit utomstående i princip inte har tillträde. Allt som händer tolkas i ljuset av en extrem politisk eller religiös världsåskådning.
Terroristgrupperna sprider propaganda på nätet, men för ingen diskussion med utomstående. Den som dras in i bubblan kan lätt känna sig lockad av tanken att göra något spektakulärt för att visa sin trohet mot rörelsen eller sitt totala avståndstagande från världen utanför. I Akilovs fall kan man också tänka sig att terrorismen blev en sorts ”protest” mot hans egen, ganska sorgliga, tillvaro.
I detta ligger också att terrorister av Akilovs typ inte bara är beredda att dö, utan räknar med att göra det. Personer som aktivt eftersträvar att dö är knappast mottagliga för påverkan utifrån och berättar sällan för utomstående om sina avsikter. Att Akilov inte dog själv, eftersom bomberna inte fungerande som han tänkt sig, är ur hans eget perspektiv ett misslyckande – och sannolikt en del av förklaringen till att han erkänt och i viss mån samarbetat med polisen.
Men han dödade alltså fem personer och tillfogade ytterligare tio mycket svåra skador. Hans kalkyl tycks ha varit att mellan 40 och 50 människor skulle dö, beroende på hur den mordiska färden nedför Drottninggatan utvecklade sig. I den fantasivärld där han levde skulle detta på något oklart sett leda till att Sverige avstod från att delta i den internationella koalitionen mot IS. Det säger det mesta om den totala bristen på verklighetskontakt.
Inte heller kan man räkna med att en terrorist som i huvudsak agerar på egen hand kan ringas in och hejdas genom ingripande mot någon avgränsad krets av personer. Akilov har meddelat sig med andra jihadister genom chattkanaler på nätet, uppmuntrats och fått råd och synpunkter. Han övervägde, som vi nu vet, flera alternativa mål – Vaxholmsbåtarna, en gayklubb, kanske också andra.
Risken är naturligtvis uppenbar att ”rådgivare” av detta slag finns utspridda över världen i stället för att uppehålla sig just i Sverige. Någon kan ge tips om hur man skaffar ingredienser till en sprängladdning, någon annan kan ha funderingar om hur man hanterar trafikhinder, ytterligare någon kan försöka värdera effekten av ett bilattentat i förhållande till andra möjliga tillvägagångssätt. Det är inte alls säkert att dessa olika personer ens känner till varandra.
Så långt hittills är känt så har Akilov i huvudsak chattat med personer i andra länder. Det betyder i så fall att även om det finns grupper och personer i Sverige som rekryterar terrorister eller sprider terroristpropaganda så är det inte alls säkert att ett ingripande mot dessa skulle ha kunnat hejda Akilovs attentat. Och inte heller skulle riskerna ha minskat om gränserna hade varit stängda. Terrorism av detta slag är ett globalt fenomen och inget land kan skydda sig på egen hand.
Det betyder inte att vi ska ta lätt på de risker som det innebär när svenska medborgare som rekryterats att strida för IS i Syrien och Irak återvänder hit. Bedömningen är att kring 150 personer hittills återvänt till Sverige. Några kan givetvis ha kommit på bättre tankar, men man måste räkna med att åtskilliga på ett eller annat sätt är beredda att fortsätta sin verksamhet i nya former. Totalt anser Säkerhetspolisen i dag att den jihadistiska miljön i Sverige kan omfatta så många som 2000 personer – en ökning från kanske 200 år 2010.
Lagstiftningen har skärpts, men det avgörande är sannolikt vilka utredningsresurser som finns hos Säpo och hur samarbetet mellan polis och säkerhetsorgan i olika länder utvecklas. Inget land, inte Sverige, inte Belgien eller något annat land, kan få uppfattas som en tillflyktsort för terrorister som skulle gripas i andra delar av Europa.
Mycket görs också för att rulla upp terrornätverk och störa terroristgruppers verksamhet. De uteblivna attentaten får vi sällan höra talas om. Men ensamma ”entreprenörer” som Akilov kommer alltid att vara svåra att identifiera.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör