Suhonen antyder att Juholts fall orkestrerades av lobbyister som fritt rör sig mellan politik och pr-byråer. Ändå visar han själv att Juholts tillkortakommanden var sådana att han blev omöjlig som partiledare helt bortsett från vad dessa lobbyister kan ha tyckt och gjort.
Men det betyder inte att problemet med politiska lobbyisters inflytande är påhittat. Utan att någon egentlig debatt förts om saken så har ett mönster utvecklats där allt fler politiskt engagerade till synes fritt rör sig mellan politiska ansvarsposter och lobbyorganisationer. Något karikerat innebär politiska majoritetsskiften bland annat att en uppsättning ministrar, statssekreterare eller sakkunniga flyttar över till lobbyorganisationer eller pr-byråer medan en annan uppsättning flyttar i andra riktningen.
Men politiska uppdrag handlar om ansvarstagande för helheten, medan lobbyorganisationers hela existensberättigande är att verka för ett visst specialintresse. Den ena verksamheten är inte kompatibel med den andra.
I några fall – som förre statsministern Göran Persson (S) och förre försvarsministern Sten Tolgfors (M) –borde respekten för ett tidigare politiskt uppdrag göra att de själva skulle se arbete i en lobbyorganisation som uteslutet under lång tid. Men Persson och Tolgfors är bara de mest synliga exemplen på ett problem som är betydligt större.
I många länder finns bestämmelser om en karenstid för övergångar från politik till enskilda intressen av detta slag. I Sverige finns en sådan reglering när det gäller medlemmarna av Riksbankens direktion, men inte när det gäller politiker och politiska tjänstemän.
Kanske kan det nu ändå bli en ändring. Ordföranden i den demokratiutredning som den förra regeringen tillsatte, Olle Wästberg (FP), har flaggat för att utredningen kommer att överväga en karenstid som ska göra att statsråd och andra inte kan gå direkt till pr-branschen. Alla kommer inte att hålla med. Men en reglering är nödvändig.