Från och med nästa år har Uppsala inte längre några landstingsråd, förutsatt att allt går som planerat. I stället blir samma politiker regionråd i det som har arbetsnamnet Region Uppsala. Det är en sammanslagning av landstinget och regionförbundet. En positiv effekt är att den samlade verksamheten hamnar under det direktvalda regionfullmäktige, i stället för som i dag delvis ligga i det indirekt valda regionförbundet.
Landstingsstyrelsens ordförande Börje Wennberg (S) menar att förändringen även positionerar Uppsala inför den storregion som planeras inom ramarna för Indelningskommitténs arbete (UNT 23/5). Det återstår att se om ett par år. För nio år sedan föreslog Ansvarskommittén en ny regional indelning av Sverige. Men ingen ville ta ansvar för det. Nu råder högkonjunktur i regionfrågan igen. Storregionerna som många politiker pratar om är dock mer problematiska än förvandlingen av landsting till regionkommuner.
Begreppet region används på olika sätt i samhällsdebatten. Ibland talas det om arbetsmarknadsregioner, där både Mälardalen och Stockholm-Uppsala utgör bra exempel. Ibland handlar det om offentlig sektor, där det finns både regionkommuner som Halland och regionförbund, som – än så länge – Uppsala.
Arbetsmarknadsregioner är exempel på en ordning som inte följer politiska beslut, utan växer fram ur en större samhällsdynamik. Men denna ordning kan så klart underlättas av politiska beslut.
Administrativa regioner är däremot inte lika bra på att ratta utvecklingen åt ett annat håll. Dels på grund av politiska intressekonflikter, dels för att det omgivande samhället är mer bångstyrigt än vad byråkrater och politiker önskar.
Framgångsrika företag och nya arbetstillfällen planeras inte fram av regionala organ. Attraktiva städer består av mer än en budget för kultur och planer för infrastruktur. Kanske är det därför som förespråkarna av storregioner så ofta fokuserar på sjukvård. Dels är det ett område där den regionala nivån äger besluten men saknar kapaciteten. Dels skiljer sig förutsättningarna åt markant i olika delar av landet.
Exakt hur ett antal storregioner skulle gynna både sjukvårdssektorns utmaning och skapa jämnare tillväxt i hela Sverige är dock högst oklart.
Politiker kan inte pytsa ut utveckling och tillväxt genom att rita om kartor. Om de ändå försöker sig på det är risken att avståndet till medborgarna ökar, till men för delaktigheten. Med andra ord skulle en av fördelarna med den förändring som är på gång att genomföras i och med regionbildningen i Uppsala urholkas.
Om Sverige ska dra jämt måste blickarna flyttas från kartritande och administrativa hinder till generellt gynnsammare samhällsklimat för utveckling och tillväxt.
Magnus Krantz
vik ledarskribent