I en valrörelse granskas inte bara regeringen utan också oppositionen. Det innebär att spelplanen kan jämnas ut och att nya faktorer påverkar hur väljarna tänker.
Det är till den erfarenheten som allianspartierna får sätta sitt hopp i det opinionsläge som just nu råder. I går samlades de fyra partiernas ledande företrädare i Nacka för en gemensam manifestation.
Många av dem hade säkert läst DN:s debattsida på morgonen. Där skrev företrädare för LO och Socialdemokraterna, däribland också Stefan Löfven, att ”de ineffektiva och kostsamma skattenedsättningar som regeringen infört” ska avskaffas. Exakt vad avses? Löfven har ju hittills mycket klart markerat att jobbskatteavdragen ska vara kvar. Gäller inte det längre? I så fall kan man förstå att beskedet smusslas in i förbigående i en artikel om andra frågor.
I går koncentrerade allianspartierna kraften till jobbpolitiken. Tvärtemot vad många tidigare trodde är detta en fråga där regeringen kan få ett övertag. Tillsammans med en offensiv mot hot om skattehöjningar och begränsningar i valfriheten kan det räcka för att jämna ut oddsen. Som Claes Arvidsson skriver i den nyutkomna boken Från Högfors till Maramö (Ekerlids) så har många av förändringarna under alliansregeringen nu blivit en del av vardagen. Återställare i stor skala är knappast genomförbara om man inte är beredd att lägga ned välfungerande skolor och vårdinrättningar över hela landet.
Stefan Löfvens uttalanden har länge syftat till att lugna de väljare som vill ha kvar valfriheten men inte dess avarter och som uppskattar att det nu lönar sig bättre att arbeta. Men ju närmare valet kommer desto mer kommer allianspartierna att försöka spika fast honom vid uttalanden i andra riktningar som gjorts av andra socialdemokrater eller av partier som han måste samverka med.
Ändå måste alliansen inse att de faktorer som utlöste de rödgrönas kräftgång våren 2010 och valförlusten i september inte är i spel i år. Om erfarenheten säger att val i Sverige alltid blir jämnare än vad de ser ut att bli på förhand, så säger erfarenheten också att den som vill komma ikapp måste arbeta hårt för det.
Just nu tycks en del (PM Nilsson i Dagens Industri i tisdags) sätta sitt hopp till att Löfven helt enkelt inte kan bilda regering med ett underlag som är så splittrat i olika riktningar som det han nu är på väg att få. Men det är önsketänkande. Varje parti, och i synnerhet Socialdemokraterna, som får en chans att bilda regering brukar ta den. En helt annan sak är att Löfven kan få mycket svårt att föra den politik han vill - om inte de rödgröna får över 50 procent av rösterna och riksdagsmandaten.
Styrkeförhållandena kan jämnas ut fram till september. Men regeringsduglighet utan tydliga idéer och idealitet räcker inte för att alliansen ska vinna.