Eller rättare sagt: Hur ska det gå bättre för vissa kommuner?
Ett reportage i Dagens Nyheter belägger problem som bara blir större. I vissa delar av Sverige går utvecklingen åt fel håll med, som tidningen konstaterar, ”en krympande befolkning, en ökande andel äldre, låg utbildningsnivå, höga ohälsotal och många elever som går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet”.
Laxå, där det finns fler begravningsbyråer än mataffärer i centrum, får symbolisera den dystra situationen. Skiljelinjerna mellan livskraftiga och stagnerande kommuner är en av våra stora framtidsfrågor som inte bara handlar om välfärd utan även demokratins framtid.
Så här var det inte tänkt när den stora kommunreformen sattes på plats i början av 1970-talet. Den var resultatet av efterkrigstidens exempellösa ekonomiska utväxling där det småskaliga och lokala ofta sågs som hinder för effektivitet och modernitet. Med färre och större kommuner skulle det bli möjligt att ge service av likvärdig kvalitet och omfattning till alla medborgare.
Vurmen för storskalighet och centralism samspelade med stadig ekonomisk tillväxt och en ständigt utbyggd offentlig sektor. Men för att rekordåren en gång skulle upphöra och tillväxten mattas av fanns inte politisk beredskap. Man samlade inte i ladorna.
När den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet drabbade Sverige tog många kommuner till panikbesparingar och skattehöjningar. Men de goda tidernas återkomst slog inte igenom över hela Sverige. De negativa strukturerna med krympande skattebaser och större utgifter har bitit sig fast.
Civilminister Ardalan Shekarabi planerar att tillsätta en utredning om kommunernas situation. Han flaggar för olika tänkbara lösningar: sammanslagningar och mer samverkan mellan olika kommuner. Medan många kommuner ser det som självklart att samverka med varandra är frågan om sammanslagningar politiskt känsligt. Människor vill ha en närhet till sina förtroendevalda.
Men som Stefan Svanborg på SCB säger i DN är kommunernas kris inte uteslutande ett landsbygdsproblem utan snarare ett strukturproblem för både tätort och landsbygd. Bilden kompliceras också av att landsbygden nära de stora städerna växer. För Uppsala kommun med sin stora andel landsbygdsbefolkning, som Kersti Kollberg skriver i sin kolumn (UNT, 16/7), ger detta en stor fördel.
De utsatta kommunernas geografiska spridning och skilda förutsättningar gör enkla och gemensamma lösningar omöjliga. Vad som passar Norberg fungerar kanske inte i Laxå. Samtidigt ska de ge lika god service som tillväxtkommunerna.
Ardalan Shekarabi beskriver situationen som farlig. Civilministern har rätt. På lång sikt hotas den nationella sammanhållningen och förtroendet för demokratin när medborgarnas livsvillkor blir alltför stora.