När de sista pusselbitarna föll på plats vid EU-toppmötet i går stod det visserligen klart att det blir Merkels och de europeiska kristdemokraternas kandidat, Jean-Claude Juncker, som nomineras till posten. Den ende som opponerade var just David Cameron. Men den situation som ledde till att Storbritannien motsatte sig Juncker borde aldrig ha fått uppstå.
Att den förre premiärministern i Luxemburg alls dök upp som kandidat beror på att Europaparlamentet gjort en långtgående övertolkning av sin egen roll när det gäller att utse kommissionens ordförande. Kommissionen är inte en regering och dess ordförande är ingen premiärminister. Ordföranden ska utses av medlemsländernas regeringar och styrkeförhållandena i parlamentet ska bara vara en av flera faktorer som spelar in.
Men genom att varje partigrupp i Europaparlamentet nominerat ”sin” kandidat till posten och Merkel låtit sin socialdemokratiska koalitionspartner driva tesen att ordföranden skulle utses på rena partigrunder så förlorade hon själv det manöverutrymme hon hade behövt. Hennes sista hopp var att Juncker skulle backa ur frivilligt, eller att hon skulle kunna vinna tid genom att skjuta hela frågan på framtiden. Inget av detta inträffade.
För David Cameron är Juncker i första hand en farlig federalist, en person som vill samla ännu mera makt till ”Bryssel”. Cameron har själv i många år spelat ett ynkligt spel kring Storbritanniens medlemskap i EU, men i frågan om hur kommissionens ordförande ska utses har han rätt i sak och stöd också av Labour och Liberaldemokraterna på hemmaplan. Nu läggs Juncker-frågan till den ovilja mot medlemskapet i sig som präglar en stor del av hans eget parti och som slog igenom i valet till Europaparlamentet.
Cameron har hotat med att tidigarelägga den folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet som han själv utlovat om Juncker blir kommissionens ordförande. Trots att han själv inte vill att Storbritannien ska lämna EU har han hamnat i en situation där han kan få svårt att leda opinionsbildningen mot dem som vill gå ur. Genom att inte tydligt våga argumentera mot EU-motståndarna inom det egna partiet är risken att han mot sin vilja gör Storbritannien mer isolerat och i förlängningen åsamkar landet stor ekonomisk skada. Men skulle det gå dithän så har också Merkel ett ansvar.
Storbritannien är viktigt i EU och det är också ett svenskt intresse att britterna är kvar. Också Tyskland har samma intresse av att Storbritannien med sin tradition av frihandel och en öppen ekonomi finns kvar, inte minst som en motvikt till Frankrike som ofta drar åt andra hållet. Men ska Cameron klara av att försvara medlemskapet så måste han först kunna peka på en rejäl framgång för brittiska intressen.