Det sägs ibland att diplomati är konsten att be någon att fara åt helvete på ett sådant sätt att vederbörande ser fram emot resan. Många vill se regimen i Nordkorea ta den vägen, men ingen tycks veta hur man ska förmå ledaren Kim Jong-Un att inte ta med sig delar av omvärlden på färden.
Nordkorea är ett extremt slutet land där medborgarna är rättslösa undersåtar. Regimen har förvandlat hela landet till ett grymt fängelse. Ett fängelse som den lilla klicken runt Kim Jong-Un vill försvara med alla tillgängliga medel, styrda av en paranoid syn på omvärlden och hårda ord.
”Alla tillgängliga medel” var illa nog så länge det handlade om att det nordkoreanska artilleriet kan avfyras i förödande omfattning mot Sydkoreas huvudstad Söul. Det hotet finns kvar, men överskuggas alltmer av kärnvapenambitionerna. I år har det mullrat gång på gång från Nordkoreas provuppskjutningar av robotar byggda för att kunna bära kärnstridsspetsar. Missil efter missil har lyft som resta fingrar mot grannländerna och USA.
Under juli månad, med start på amerikanska nationaldagen, har Nordkorea testat interkontinentala missiler. Landet behärskar tekniken för att spränga kärnvapen, men så vitt känt kan det ännu inte göra dem så små att missilerna kan bära iväg domedagslasten till andra kontinenter. Men för USA innebär en sådan nära förestående möjlighet en snudd på oacceptabel utveckling. USA:s allierade Sydkorea och Japan känner redan av hotet från norr högst påtagligt och kräver handling.
Det är i situationer som denna som det behövs kloka och sansade världsledare. En amerikansk alfahane som twittrar från höften i Vita huset uppfyller inte minimikraven. Donald Trumps handlingar gör att både allierade och motståndare undrar vad som egentligen är kärnan i den amerikanska politiken. Därför är det bra att USA:s utrikesminister Rex Tillerson till sist kunnat argumentera med trovärdighet för att Vita huset inte är ute efter regimskifte i Nordkorea.
Under den gångna helgen har så FN:s säkerhetsråd lyckats uppbåda den enighet som krävs för att visa att Nordkorea är isolerat. Med röstsiffrorna femton för och ingen emot antogs en resolution i lördags som innebär tuffa ekonomiska sanktioner mot Nordkorea. Att Ryssland och även Kina står bakom sanktionerna sätter hård press på Pyongyang.
Nordkorea anser att sanktionerna är en våldsam kränkning mot landets suveränitet och har tackat nej till en invit om samtal från Sydkorea. Reaktionen är inte oväntad. Stämningen är laddad och osäkrad. Men sanktioner och fortsatt diplomatiskt detektivarbete för att hitta en öppning för samtal med den nyckfulla regimen är den enda väg som nu finns. I alla fall för dem som inte anser att krig är en fortsättning på politiken med andra medel, en cynisk tankegång som formulerades långt innan något svampmoln synts över någon horisont.
Magnus Krantz