Och visst, ett större mått av initiativkraft vore en välkommen injektion för regeringen. Men det är också lätt att inse att det kunde ha varit värre. Betydligt värre.
Det räcker med ett svep över den europeiska kartan för att hitta flera länder som skulle ha mått gott av lite mer kamrersbeteende från sina regeringar, och lite mindre sorglös miljardrullning. Därför finns det – hur trist det än må låta – skäl att känna viss tacksamhet över att landets ekonomi har skötts med så stadig hand.
Men välfärden då, invänder kritikerna reflexmässigt. Är det inte uppenbart att skatten har sänkts på välfärdens bekostnad? Nja, fullt så enkelt är det inte.
Resurserna till skola, vård och omsorg har nämligen aldrig varit större. Och skatteuttaget i landsting, regioner och kommuner – som står för huvudparten av välfärdens finansiering – har som bekant inte påverkats av alliansens skattepolitik.
Mot en samlad allians står nu en spretig och oenig opposition, brukar regeringspartierna påpeka. Men trots det verkar frågan om regeringsduglighet inte påverka väljaropinionen nämnvärt. Inte än i alla fall. Men kanske håller läget nu på att förändras.
Gapet mellan blocken är alltjämt stort, men den senaste opinionsmätningen från Aftonbladet/United Minds vittnar om att det nu krymper snabbt. Och när valrörelsen går in i skarpt läge kommer regeringsfrågan sannolikt att få större betydelse, eftersom fler då inser att proteströster på spännande men vildvuxna partier kan få oförutsedda negativa konsekvenser.
Därför framstår det som sannolikt att de rödgrönas försprång kommer att krympa ytterligare. Mycket talar för att Sverige kommer att få någon form av rödgrön minoritetsregering, där de inblandade parterna på kort tid måste överbrygga djupa sakpolitiska motsättningar om bland annat arbetskraftsinvandringen och kärnkraften.
I ett sådant läge skulle alliansen kunna blockera eller riva upp alla förslag som den samlade oppositionen ogillar – och därmed låta S och MP få smaka på sin egen medicin. Därför skulle en oklar seger för de rödgröna mycket väl kunna bli en pyrrhusseger.
På senare tid har flera oberoende bedömare påtalat det kaos som kan vänta efter valet. Och ju mer den bilden hinner sätta sig, desto mer kommer det att gynna alliansen.
Om en rödgrön koalition vinner makten, men sedan inte förmår att utöva den i realiteten, så kommer alliansen definitivt att framstå som det enda pålitliga regeringsalternativet. Och då lär tiden av socialdemokratisk dominans vara för evigt förbi.
Den tanken måste ha slagit även valstategerna inom S. Kanske är det därför som Stefan Löfven är så angelägen om att få bilda regering att han helt tycks strunta i vem han måste göra det med?