Brasiliens expresident Lula da Silva var en unik vänsterledare i Latinamerika, som visade att det gick att kombinera sociala reformer med tillväxt och respekt för demokratin. Efterträdaren 2010, Dilma Rousseff, kunde inledningsvis rida på framgångsvågen, men under de fyra år som gått har det blivit allt mindre av såväl sociala reformer som tillväxt och respekt för demokratin.
I söndags återvaldes Rousseff med knapp marginal över motståndaren Aécio Neves efter en hård och smutsig valkampanj. Efterspelet kommer under lång tid framöver att handla om en korruptionshärva i Sydamerikas största företag, statliga oljejätten Petrobas (där Rousseff satt i styrelsen 2003-2010). En månad före valet kom vittnesmål om treprocentiga avsättningar till kampanjfonder vid kontraktsskrivningar med företaget, sammantaget enorma summor som ska ha hamnat direkt i fickorna hos företrädare i det styrande Arbetarpartiet. Kopplingen till presidenten själv har inte bevisats ännu, men utredningen har bara börjat.
På fyra år har Brasilien gått från åtta procents årlig tillväxt till hot om recession, negativ tillväxt. Ändå har de makroekonomiska målen redan från början varit högsta prioritet för Dilma Rousseff som lovat hålla Brasilien borta från inflation och stora budgetunderskott. Fattigdomsbekämpningen, skolreformerna och den växande medelklassens intressen har fått fortsätta på halvfart under fyra år medan presidenten ägnat sig åt statliga storföretag och att arrangera fotbolls-VM.
I sin kamp för återval har Rousseff åter lovat stora sociala satsningar, som tio procents ökning av stödet till Bolsa Familia, ett socialbidragssystem. Men valsegern, med 51,6 procent mot 48,4, måste ändå tillskrivas motståndaren Neves svaghet som politiker. Den verkligt farliga utmanaren för Rousseff borde ha varit den miljömedvetna Marina Silva. En seger för henne hade verkligen inneburit en ny färdriktning för Brasilien, men hon föll överraskande bort redan i den första valomgången.
”Jag lovar att bli en mycket bättre president än den jag varit”, sade Rousseff självinsiktsfullt när segern var klar i söndags kväll. Det är ett löfte som inte blir så lätt att infria trots allt. Reformer kostar pengar och riskerar att dra Brasiliens ekonomi ännu närmare ruinens brant. Det som verkligen skulle behövas är mer av marknadsreformer, att släppa in fler privata alternativ i ekonomin, och det är ingenting man brukar förknippa med den statskramande Rousseff.
Fotbolls-VM är slut, men om två år väntar OS i Rio de Janeiro, ett ännu större evenemang med ännu fler jättearenor och sannolikt ännu fler folkliga protester. Ett OS som vid tiden för ansökan, 2009, var tänkt att bli kronan på verket för ett blomstrande Brasilien, men som nu riskerar att bli början på ett helt annat scenario. Fråga bara Grekland, arrangör av sommar-OS 2004.