Emmerson Mnangagwa delar ansvaret för hur det egentligen rika Zimbabwe har plundrats och dess invånare utsatts för vanstyre och förtryck. Också han stod bakom massakrerna mot minoritetsfolket ndebele under 1980-talet, de förföljelser som kom att inleda de politiska och ekonomiska katastrofer som sedan pågått mer eller mindre oavbrutet. Mnangagwas öknamn, Krokodilen, är välförtjänt.
Nu har Mnangagwa låtit det bli känt att han eftersträvar någon sorts uppgörelse och kompensation för de vita jordbrukare som fick sin mark konfiskerad vid 2000-talets början. Han säger också att han vill upphäva den lagstiftning som säger att företag av en viss storlek bara får ägas av staten eller av svarta zimbabwier. Han ska också ha tagit kontakt med den opposition som regimen tidigare nästan krossat och antytt att han vill bilda en nationell enhetsregering.
Hur seriöst detta är menat återstår att se. Men en viktig skillnad mellan Mugabe och Mnangagwa tycks säker. Mugabes kontakt med verkligheten upphörde för länge sedan – den totala förstörelsen av landets ekonomi är ett av många tecken på det. Mnangagwa inser att pengarna bokstavligen är slut och rapporteras ha tagit kontakt med både Internationella valutafonden och Världsbanken för att hitta en utväg.
Den hårt prövade befolkningen förstår säkert mycket väl vad det är för person som nu tänker ta över makten i landet – liksom att Mugabes fall i allt väsentligt är ett resultat av en förbittrad maktkamp inom regeringspartiets, ZANU-PF, inre cirkel. En krets av personer runt Mugabes 42 år yngre hustru Grace förberedde sig att ta över makten och avsatte Mnangagwa från posten som vicepresident.
Det var detta som utlöste militärens ingripande. Kuppmakarna har fått överväldigande stöd från befolkningen som längtat i decennier på att eran Mugabe ska ta slut. Man kan hoppas att entusiasmen över despotens avgång också kan bidra till att de nya makthavarna förstår att människor inte vill nöja sig med samma gamla system som förut men utan Mugabe. Mugabe är 93. Mnangagwa själv är 75 år gammal. Det som behövs är inte bara ett maktskifte utan också ett generationsskifte.
En avgörande fråga är om de nya makthavarna kommer att tillåta fria och rättvisa val på det sätt som författningen förutsätter. Också för biståndsgivare och för internationella ekonomiska institutioner måste detta vara avgörande.
Följderna av 37 års vanstyre går inte att upphäva på kort tid. Men det går att ingjuta optimism och framtidstro som efterhand kan ge stora resultat – allt förutsatt att mänskliga rättigheter respekteras och att Zimbabwe får en ledning som kan svara mot de förhoppningar som väckts av Mugabes fall.
Håkan Holmberg