Kvartetten är inte en organisation utan en grupp av organisationer som tillsammans företräder viktiga delar av det tunisiska samhället. Där finns den fackliga organisationen UGTT, arbetsgivarorganisationen UTICA, människorättsorganisationen LDTH och den nationella tunisiska advokatföreningen.
Denna fyrklöver spelade en avgörande roll när revolten mot diktatorn Ben Ali började 2010. Den arbetslöse Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv sedan han förvägrats att sälja grönsaker på gatan. Stora demonstrationer följde mot ett system som de flesta redan hade fått nog av och Ben Ali flydde från landet den 14 januari 2011.
Revolten mot Ben Ali utlöste nya revolter i andra arabländer som Libyen, Egypten, Syrien, Bahrein och Jemen. Men ingenstans utom just i Tunisien blev resultatet en någorlunda ordnad övergång till mer demokratiska samhällsförhållanden.
Förklaringen till detta är i hög grad den nationella dialogkvartettens arbete för att hitta konsensus mellan medborgare, politiska partier och statliga myndigheter. Det banade vägen för ett fredligt val till en konstituerande församling med uppdrag att skriva en ny författning, samt tillsätta en tillfällig regering och president. Kvartetten har också därefter haft betydelse för att den nya ordningen inte ska kastas över ända, vilket bland annat inneburit att presidentvalet 2014 genomfördes i ordnade former.
Så här långt har det, trots hot av flera slag, gått bra. Tunisien är ingen färdig och stabil demokrati, men ett land som har goda förutsättningar att utvecklas i den riktningen. För demokrater i andra arabländer, som tvingats uppleva hur gamla makthavare kommit tillbaka eller hur deras länder slitits sönder av inbördeskrig, är Tunisien det stora föredömet och hoppet om att en annan tillvaro är möjlig.
Priset till kvartetten i Tunisien är viktigt också av ett helt annat skäl. Det finns en ganska utbredd föreställning att demokratiska revolutioner genomförs och är beroende av enskilda karismatiska personer. Man föreställer sig att demokratin genomförs uppifrån, av nya ledare som stiger fram när de gamla tvingats bort.
Så är det dock sällan eller aldrig i verkligheten. Demokratin drivs fram underifrån av rörelser med bas i ”det civila samhället”. Det kan vara stora folkrörelser som Solidaritet i Polen eller folkfronterna i Baltikum – eller den svenska rösträttsrörelsen för hundra år sedan. Men det kan också vara ansvarstagande personer och organisationer från många skilda samhällssektorer som ser till att en revolt leder över till konstruktivt politiskt arbete. Fredspriset är ett erkännande av det civila samhällets betydelse.