Varför har skolresultaten i Sverige fallit? För ett år sedan kom den Pisamätning som det ofta refererats till, den som visade att Sveriges 15-åringar nu ligger under OECD-genomsnittet på alla de aktuella områdena, matematik, läsförståelse och naturvetenskap. ”En nationell kris”, kommenterade den dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S).
Den som försöker göra gällande att resultatfallet beror på alliansregeringen 2006–2014 har ingen lätt uppgift, eftersom de flesta av skolreformerna som genomfördes av alliansen trädde i kraft 2011. Nedgången började långt tidigare och många har riktat blicken mot två genomgripande reformer som genomfördes för drygt 20 år sedan, att skolan kommunaliserades 1991 och, året därpå, friskolereformen.
Lite beroende på ideologisk utgångspunkt skulle allt som gått fel i skolan kunna rättas till med ett återförstatligande alternativt att privata aktörer kastades ut från utbildningsområdet, anser man.
Men att också detta är enkla lösningar på ett komplext problem visar en ny rapport från Ifau (institutet för arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk utvärdering) som släpptes igår. Bland slutsatserna kan nämnas att resultatförsämringen hade börjat redan före 1990-talsreformerna och att skillnader i skolpolitik mellan kommunerna inte kan förklara skillnaderna i resultat.
I slutet av 1960-talet var läraryrkets status som högst. Där började en degradering av lärarrollen som förstärktes av att flumpedagogiken intog klassrummen på 1970-talet. Därmed hade man tänt en brasa som skulle ta ordentlig fart när staten abdikerade från skolansvaret. Skillnaderna mellan kommuner, skolor och elever förstärktes när de nya arbetsgivarna tog över, likaså av friskolereformen i kombination med en ökad bostadssegregering.
Skillnaden mellan kommunaliseringen och friskolereformen är att den senare kan repareras med hjälp av ökade kvalitetskrav och bättre kontrollsystem, något också friskolekommittén har tagit sig an. Men för kommunerna som skolarbetsgivare kan betyget bara bli ett: underkänt.
När skolan gick in de kommunala budgetarna förlorade den helt sin särprägel, vilket blev smärtsamt tydligt under besparingsåren i mitten av 1990-talet. Samtliga lärare förvandlades också till likadana pusselbitar, helt oberoende av ämneskunskaper eller pedagogisk skicklighet, vilket blev särskilt tydligt när kravet på behörighet togs bort. Ett exempel av många på konsekvenserna var att andelen lektorer bland gymnasielärarna sjönk från 6.6 procent till 0,5 procent på 25 år.
Systemet med förstelärare är, liksom höjda lärarlöner, ett försök att åter höja lärarnas status. Men att lappa och laga räcker inte. Staten måste återigen bli ansvarig för en skola som utjämnar livschanserna för alla elever.