Det första felet gjorde Socialdemokraterna i vintras. Då bröt partiet, med Sverigedemokraternas stöd, ut en skattesänkning på tre miljarder som ingick i den borgerliga regeringens budget. Därmed åsidosatte man också den beslutsregel i riksdagen som säger att man röstar ja eller nej till regeringens budget som en helhet. Meningen med denna regel är att göra det möjligt också för minoritetsregeringar att föra en sammanhängande ekonomisk politik.
Stefan Löfven försvarade sig mot den då mycket hårda kritiken med att hävda att regeln bara var till för att förhindra att budgeten försvagades. En utebliven skattesänkning innebär ju i stället att budgeten förstärks. Men det var inte många som höll med om att reglerna kunde tolkas på det viset.
Och oavsett detta så borde Löfven naturligtvis ha kunnat räkna ut att frestelsen för allianspartierna att göra likadant, nu för att plocka sönder en rödgrön budgetproposition, lätt kunde bli oemotståndlig.
Nu är vi där. Fredrik Reinfeldt hävdade före valet att allianspartierna borde känna sig fria att med Sverigedemokraternas stöd rösta ned någon del av den budget som en ny regering lägger fram. Carl B Hamilton (FP) sade något liknande på valnatten och tycktes också mena att det var så det borde gå till i ett rättssamhälle: det som är tillåtet för en måste också vara tillåtet för en annan.
Men om man tidigare påtalade att det som den rödgröna oppositionen gjorde var ett regelbrott så är det väl ändå konstigt att hänvisa till rättssamhällets principer om man själv överväger att göra likadant? Det som var fel då bör väl vara fel också ett drygt halvår senare, när majoritetsförhållandena har ändrats?
Säkert kommer en rödgrön budget att innehålla åtskilligt som allianspartierna tycker är fel, ogenomtänkt eller verkningslöst. Men det är viktigt att hålla fast vid de former som infördes i bred enighet för att ge en regering, oavsett färg, möjlighet att föra en politik som håller ihop. Den enda verkligt effektfulla demonstration som alliansen kan göra i det läge som nu råder är att hålla fast vid det man sade i vintras och avstå från att försöka plocka sönder den rödgröna budgeten. Man behandlar andra som man själv ville bli behandlad och visar att man tar de regler som skulle värna den statsfinansiella stabiliteten på allvar.
Att göra så innebär också att man ger ett viktigt besked om sin egen inställning till politik. Man sysslar inte med hämnd eller tomma demonstrationer utan respekterar regler och tar ansvar. Även om en rödgrön budget är sämre och svagare än vad en alliansbudget skulle vara så accepterar man valresultatet och försöker inte med billiga trick hindra den nya regeringen att regera. Rätt som det är kan allianspartierna själva sitta i en minoritetsregering igen.