Demonstrationen kom helt enkelt av sig redan från början. Oavsett vad som var orsaken – eller förevändningen – för NMR:s försök att bryta polisspärren och gå en annan väg än den som anvisats så blev resultatet att tåget inte ens kom igång. Till sist blev av hela denna manifestation bara en patetisk promenad mellan två ICA-butiker, som DN:s Niklas Orrenius träffande beskrev saken.
Antalet deltagare i den uteblivna manifestationen blev klart lägre än vad nazisterna tänkt sig. Polisen höll emot lugnt och effektivt och lät sig inte provoceras eller lockas till ”förhandlingar”. Däremot greps drygt 20 personer, däribland NMR:s ledare. De gripna har nu släppts, men misstankarna för flera olika brott kvarstår och utreds. Så fungerar det rättssamhälle som NMR vill avskaffa.
Också de våldsbenägna motdemonstranterna hölls tillbaka. Dels av polisen, dels av alla de tusentals göteborgare som samlats för att visa sin uppslutning bakom den svenska demokratin och sin solidaritet med Göteborgs judiska församling. Ska man sammanfatta dessa svartklädda ”antinazisters” insats så blir det med konstaterandet att de försökte störa motdemonstrationen, och misslyckades.
Det var länge lätt att få intrycket att polisen inte fullt ut förstått NMR:s grundläggande karaktär. Men i så fall lärde man sig snabbt tack vare den fria debatten i tidningar och andra medier. En poliskår med god ledning och tillräckliga resurser är viktig för att alla ska kunna känna trygghet – både mot ”vanliga” brott och mot våldsam extremism. En annan sak är att det ändå är frustrerande att några hundra politiska analfabeter i en organisation som NMR ska göra det nödvändigt att kalla in poliser från hela landet, även om insatsen i sig var framgångsrik.
Här har vi alltså att göra med en gruppering vars hela ”affärsidé” är att försöka provocera fram våld och skapa intrycket att de har makt att uppträda som de vill mot andra. Hur sådana extremister ska kunna hejdas på ett tidigare stadium innan de lockar till sig oförtjänt uppmärksamhet är en fråga för hela samhället. Medier och opinionsbildare lockas alltid av det dramatiska och ovanliga, på ett sätt som grupper av detta slag bara allt för väl förstår att utnyttja.
Men de våldsbenägna extremisterna är långt ifrån så många som de vill få oss att tro. Deras påståenden om både vårt eget samhälle och världen i övrigt förtjänar ingen uppmärksamhet i sak, mer än som exempel på hur befängda konspirationsteorier kan uppstå och överleva i sektliknande politiska miljöer. Den stora majoriteten i vårt land håller på demokrati och öppenhet och vill leva normala liv i fredlig samexistens med andra. Låt inte extremisterna få definiera bilden av Sverige.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör