Det ”alternativa Nobelpriset” heter som bekant egentligen The Right Livelihood Award. Det delas ut för att ”hedra och stödja människor som erbjuder praktiska och exemplariska lösningar på de viktiga utmaningar som världen står inför”. Det handlar om hållbar utveckling – ekonomiskt och socialt – därtill ofta också om mänskliga rättigheter. Precis som det ”riktiga” Nobelpriset har det alternativa priset gett Sverige goodwill och bidragit till viktiga kontakter mellan människor.
Priset delas sedan 1985 ut i Riksdagen. Men nu vill talman Urban Ahlin riva upp traditionen. Det råder platsbrist och det är tid att göra en översyn av hur riksdagens lokaler används, heter det.
Det är ett märkligt resonemang. Platsbristen är inte värre än att de två kammarsalarna står oanvända under kanske 90 procent av den normala arbetstiden. Och priset engagerar ett stort antal riksdagsledamöter som också genom en särskild organisation är värdar för hela prisceremonin.
Det borde räcka för att talmannen ska dra tillbaka sitt förslag. Men det finns fler skäl. Det viktigaste handlar om pristagarna själva. Dessa kommer till stor del från länder i tredje världen, ofta med svaga demokratiska institutioner. Pristagarna verkar därför inte sällan med livet som insats.
Att få den uppmärksamhet som det innebär att tilldelas ett prestigefyllt pris, i den svenska riksdagen och i närvaro av framstående representanter för svensk politik och svenskt samhällsliv kan bokstavligen vara en livförsäkring för pristagare som lever under hot i hemlandet. Det politiska priset för att angripa dem kan bli för högt. Det är faktiskt förvånande att den insikten inte verkar ha nått fram till riksdagens talman.
Men beslutet är inte fattat än. Riksdagsstyrelsen har möte den 8 juni. Många riksdagsledamöter verkar för att frågan ska tas upp vid detta tillfälle. Det finns bara en rimlig utgång av en sådan diskussion. Priset måste få vara kvar i riksdagen.
Håkan Holmberg