Frågan ställs på många håll sedan Dagens Nyheter i ett reportage påmint om hur den våldsinriktade och uttalat antidemokratiska grupperingen Svenska Motståndsrörelsen försöker bygga upp ett fäste i södra Dalarna och bland annat lyckats få en person invald i kommunfullmäktige i Ludvika på ett SD-mandat. Den invalde ledamoten har sedan utnyttjat sin plattform för att dels attackera invandrare i allmänhet, dels skylla invandringen på judar (”sionister”) som påstås kontrollera regering och riksdag.
Ingen begärde replik och ingen ingrep på annat sätt heller. Förklaringen är naturligtvis inte att de vanliga partiernas ledamöter skulle hålla med. Snarare var de helt oförberedda på att något sådant skulle kunna sägas från talarstolen i Ludvika kommunfullmäktige.
Mona Sahlin som utsetts till nationell samordnare av insatser mot våldsbejakande extremism har reagerat mycket starkt. Hon anser att det behövs en nationell strategi för att möta propaganda av detta slag och att de vanliga partierna inte får lämna walk-over när extremisterna försöker ta över scenen.
Det är lätt att instämma. Men vanliga fritidspolitiker i landets många kommuner har sällan den vana att bemöta extremister som behövs eller de kunskaper som är nödvändiga för att göra det effektivt. Om Mona Sahlins reaktion ska leda till något i praktiken så behövs utbildning. Den bör skötas av partierna själva, kanske med särskilt stöd utifrån. Organisationer som Svenska kommittén mot antisemitism eller stiftelsen Expo anlitas redan nu ofta för utbildningsinsatser riktade mot olika målgrupper.
Då är det också viktigt att ge hela bilden. Grupperingarna på den yttersta högerkanten kommer och går. Det gäller både att uppfatta kontinuiteten och att förstå innebörden av det speciella kodspråk som används. Då är det ofrånkomligt att också beröra Sverigedemokraterna. Aningslösheten hos en del lokala företrädare för vanliga partier är ett problem i sig.