Den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet drevs fram av premiärminister David Cameron, som trodde att han här hade en möjlighet att lösa en långvarig intern konflikt inom sitt eget konservativa parti. I stället släppte han lös en process som skärpte motsättningarna inom en redan tidigare splittrad nation och som nu kommer att försvaga Storbritanniens ställning internationellt, försvaga EU och därtill hela den internationella ordning som byggts upp i Europa efter andra världskriget och det kalla krigets slut.
I London och de sydöstra delarna av Storbritannien var stödet för fortsatt medlemskap starkt. Detsamma gällde i Skottland och i Nordirland. Äldre och lägre utbildade röstade mot, särskilt påtagligt i norra England. De två stora partierna och i särskilt hög grad Camerons eget misslyckades med att få sina väljare med sig. I stället är valresultatet en seger för det EU- och invandringskritiska missnöjespartiet UKIP, ett parti som i alla andra avseenden saknar egen politik.
Att Cameron nu avgår är ofrånkomligt. Hans trolige efterträdare, Londons förre borgmästare Boris Johnson som varit en galjonsfigur på Brexit-sidan, är knappast rätt person att försöka rädda vad som räddas kan av Storbritanniens samspel med resten av Europa. Och risken är uppenbar att hela det förenade kungariket splittras om Skottland och Nordirland väljer att lämna unionen med England.
Cameron spelade oansvarigt högt och har förlorat mycket mer än bara själva folkomröstningen.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör