Frågan ställs i inbjudan till Timbros återlansering i fredags av Per Ahlmarks bok Vänstern och tyranniet, från 1994 nu med ett nyskrivet förord av förra riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (L).
Vad som menas med ”högern” är väl inte helt tydligt. Uttrycket kan i alla fall inte syfta på borgerligheten i klump. Per Ahlmark, som gick bort i somras, var partiledare för Folkpartiet (nu Liberalerna), vice statsminister i den första borgerliga trepartiregeringen 1976 och senare fristående författare. De sista åren av sitt liv var han intensivt engagerad för demokratins framtid i det allt mer auktoritära Ungern – vars regeringsparti Fidesz alltjämt accepteras som medlem i den konservativa och kristdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet.
Per Ahlmark avskydde auktoritära och totalitära regimer, vare sig de var ”vänster” eller ”höger”, med samma intensitet. Som liberal såg han det som sin plikt att bilda opinion mot alla former av antidemokratiskt tänkande och mot alla former av gruppfördomar, med antisemitismen som mönster för hat också mot andra grupper.
Vänstern och tyranniet är en rasande uppgörelse med de politiker och skribenter på vänsterkanten som under det som Ahlmark kallar ”det galna kvartsseklet” kom att förskjuta det svenska debattklimatet långt bort från de demokratiska värden som borde vara självklara. En rad av tidens mest uppburna debattörer citerades – alltid korrekt och utförligt – och kommenterades i ljuset av det som i verkligheten var känt redan då om de regimer och rörelser som ursäktades eller försvarades.
Några, som Birgitta Dahl, som slätade över Pol Pots skräckvälde i Kambodja, har till sin heder beklagat vad hon en gång sade. Andra, som Jan Myrdal, har fortsatt att försvara diktaturer var de än funnits. Och i vår tid finns andra antidemokratiska rörelser och regimer. Per Ahlmark hade haft mycket att säga om dem också.
Håkan Holmberg