Någon har sagt att en svensk litterär kanon skulle kunna sammanfattas i dessa två meningar. Men vet alla att de är upptaktsmeningarna i två helt olika böcker: Röda rummet och Gösta Berlings saga? Och vilka skrev böckerna? Vet Ebba Busch Thor? Vet kulturministern?
KD-ledaren har fått utstå många spydigheter eftersom hon själv i en intervju inte klarade de frågor som naturligt följde av hennes förslag att införa en obligatorisk läslista av klassisk litteratur i skolan. Men alla måste ha rätt att misslyckas eller få en blackout inför frågor som avviker från de vanliga. Tanken att det finns ett värde med gemensamma referensramar, litterära och andra, är inte sämre för det. Och naturligtvis bör partiledare med anspråk på att kunna leda Sverige också vara hemmastadda i den svenska litteraturen och i svensk historia.
Men kulturell och historisk bildning kan aldrig reduceras till punkter på en lista, som prickas av efter hand som man läst ännu en bok eller lyssnat på ännu ett föredrag. Snarare handlar bildning om en form av bred kulturell kompetens, en förmåga att känna igen och reflektera över teman och frågeställningar utan att nödvändigtvis ha detaljkunskap om allt.
Att en sådan bildningstradition skulle kunna beskrivas som ”konservativ”, ”borgerlig” eller rent av inskränkt nationalistisk är en av vår tids stora gåtor. Vad sysslar man i så fall med i Arbetarnas bildningsförbund? Och vad var syftet med de folkhögskolor och studiecirklar som växte fram parallellt med demokratiseringen av Sverige för hundra år sedan, om inte just att ge alla tillträde till en värld av kunskap och bildning som länge varit förbehållen ett fåtal?
Ändå är nog situationen bättre nu än vad den var för tio år sedan när Cecilia Wikström (FP, nu L) föreslog detsamma som Busch Thor nu har föreslagit. Kan vi bara styra undan propåer om att en kanon måste vara entydigt svensk eller spegla vissa förutbestämda politiska attityder eller värderingsmönster så är tankarna värda en seriös debatt.
Bra skolor och intresserade lärare löser antagligen mycket av detta på egen hand, utan pekpinnar. Och det viktiga är inte heller ”listan” i sig, utan diskussionen om vilka verk som ”alla” helst borde ha tagit del av. Är Romeo och Julia viktigare än Hamlet, när det ändå inte finns möjlighet att ta del av alla Shakespeares verk? Slår Röda rummet ut Fröken Julie? Hur förhåller sig J K Rowling och Tove Jansson till Astrid Lindgren? Stieg Trenter till Camilla Läckberg?
Den som vet svaret kan räcka upp handen. Men det viktiga är alltså berättandet i sig, och den magi det innebär att ta del av en riktigt bra berättelse – vare sig man läser själv eller lyssnar på någon som gör det. Det är den levande diskussionen om vilka verk som fler borde läsa som stärker litteraturens ställning.