Självfallet på samma sätt som man ska uppfatta all annan uppvaktning från näringslivets sida, oavsett mot vem den riktas. Det är fråga om lobbyverksamhet.
Lobbyverksamhet är både rimlig och legitim. Den som har en åsikt att driva eller ett intresse att försvara vill naturligtvis förse politiska aktörer med argument.
Det är Dagens industri som kartlagt den lobbyverksamhet riktad mot SD som bedrivs av näringslivsanknutna organisationer. ”Jag skulle absolut säga att de är lyhörda”, säger Håkan Tenelius på Vårdföretagarna.
Och varför skulle de inte vara det? Sverigedemokraterna drivs inte av några åsikter om näringslivets villkor, skatternas utformning eller utrymmet för enskilda alternativ. Partiet skulle kunna ansluta sig till vilka ståndpunkter som helst i sådana frågor för att få en chans att förverkliga de idéer om en inskränkt och inbillad ”svenskhet” som är hela drivkraften bakom partiets tillkomst och verksamhet.
Denna föreställningsvärld har djupa rötter, men ligger helt och hållet vid sidan av de frågor som vanliga partier diskuterar. Idéhistoriker har grundligt utrett de skiftande tankegångar som företräds av olika skribenter och organisationer inom detta ”ideologiska universum”. De är av inbördes mycket skiftande slag, men det handlar inte i något fall om att vissa företrädare för extremhögern skulle stå närmare den vanliga politiken än andra.
Att Sverigedemokraterna bryter med sitt ungdomsförbund betyder alltså inte att den extrema ideologiska nationalismen avlägsnas ur partiet utan bara att de två sidorna står för inbördes oförenliga versioner av en hållning som strider mot den människosyn som måste bära upp ett öppet samhälle. Att känna till detta är lika viktigt som det var för den som på 70-talet ville bekämpa kommunismen att se skillnaderna mellan dem som trodde på Moskva och dem som trodde på Kina.
För SD-ledningen är nyckelbegreppet ”kulturnationalism”. Man hetsar mot muslimer på ”kulturella” grunder och kan därmed undvika den råa rasretoriken. Därmed kan man också kringgå frågan om exempelvis judars rätt att vara judar och svenskar samtidigt med att säga att judarna i Sverige ändå är så få. För ungdomsförbundet handlar det om ”etnisk nationalism“ – människor med olika bakgrund ska alltid hållas isär, kulturen är bara ytan på något mer grundläggande, biologiskt.
Inom extrema politiska idévärldar kan skillnader som utomstående inte observerar ändå vara ödesmättade. Det visas av den hätskhet som uppstår när konflikterna går i dagen och, som nu, blir omöjliga att hantera inom ett och samma parti. Ingenting i vare sig SD:s eller SDU:s idégods är användbart för dem som vill värna ett samhälle byggt på öppenhet och respekt för människovärdet.