”Vilka områden ser du som möjliga för samarbete”, undrade statsminister Stefan Löfven (S) med adress Annie Lööf (C). Centerledaren svarade med ett frontalangrepp, med vändningar som ”planekonomi för småföretagandet”. Trots det återkom Löfven med vad som närmast liknade ett vädjande: ”Finns det något, något enda område där du ser möjligheter?”
Lööf var liksom Jan Björklund (FP) lika hård i sina attacker på Miljöpartiet. Björklund sade sig vara ”mycket besviken” på att MP vill införa ett kommunalt veto mot företag i välfärdssektorn. Ett enormt svek mot alla som trott att Miljöpartiet står för att värna valfriheten, enligt FP-ledaren. Visst ligger ett eventuellt samarbete mellan dessa fyra partier längre fram i tiden, men någon bra start var det inte. Efter turerna om vinster i välfärden kommer Löfven att behöva mer än vädjanden för att locka mittenpartierna, nämligen politiska förslag i en annan riktning än hittills.
Gårdagens debatt kommer framför allt att gå historien som den sista för Fredrik Reinfeldt, efter elva år som Moderaternas partiledare och åtta år som statsminister. Och han går till historien, både som en politiker som kunnat hålla samman en borgerlig allians och bryta det långa maktinnehavet för S, som företrädare för arbetslinjen och som en som satt stopp för rasism och främlingsfientlighet. Detta sista framhöll han själv ännu en gång i sitt enda anförande: ”Vi, inte vi och dom”.
De andra sju partiledarna tackade Reinfeldt i bruklig ordning och gav översvallande omdömen, även Jonas Sjöstedt (V) som menade att en ledare för ett högerparti som inte bjuder in främlingsfientligheten inger respekt. Så lät det inte före valet när Reinfeldt bad folket ”öppna sina hjärtan”, detta kallades då populism av vänstern. Jimmie Åkesson (SD) valde att ge Reinfeldt vattendunkar och filtar till syriska barn i present (”de ska hjälpas på plats”), ett grepp så smaklöst att man tappar hakan.