Det var hårda tag i politiken förra veckan. Allianspartiernas utspel om misstroende följdes av en regeringsombildning som delvis gick i kompromissens tecken. Men om Stefan Löfven gick oppositionen en bra bit till mötes i handling så var hans ord desto mindre försonliga. Statsministern kallade alliansens agerande för både oseriöst och omdömeslöst och menade till och med att det devalverar riksdagens konstitutionsutskott. Men sådana påståenden från Löfven riskerar att devalvera det politiska samtalet.
Att en myndighet sätter sig över lagen så att både enskildas och rikets säkerhet kan påverkas negativt är ytterst allvarligt. Att två ansvariga ministrar inte kan redogöra för varför de inte agerat kraftfullt sedan de fått vetskap om det är också ytterst allvarligt. Det är därför inget oansvarigt politiskt spel som ligger bakom alliansens hårda kritik av hur regeringen har hanterat haveriet på Transportstyrelsen. Alliansen gjorde fel i att inkludera försvarsminister Hultqvist i kravet på misstroendeomröstning, men de övriga två ministrarna förtjänade verkligen inte fortsatt förtroende. Så mycket för omdömeslösheten.
Varför skulle alliansen vänta in Konstitutionsutskottets granskning? Många ministrar prickas av KU utan att behöva avgå. Som statsvetaren Anders Sannerstedt skriver i ett debattinlägg i Sydsvenskan (27/7) blandar Löfven bort korten när han gör gällande att misstroendeförklaringar kräver att konstitutionella fel begåtts. Så är inte fallet.
Den grundläggande idén i parlamentarismen, skriver Sannerstedt, är att regeringen – och de enskilda statsråden – ska ha förtroende eller åtminstone tolereras av riksdagen. Om förtroende för ministrar saknas hos en majoritet i riksdagen måste det få konsekvenser.
Löfven leder en svag minoritetsregering som i fallet Transportstyrelsen inte agerat förtroendefullt. Om alliansen inte hade utkrävt politiskt ansvar för det skulle den devalvera riksdagen.