Svaret finns i det han har att säga om Baltikum. Lavrov säger ordagrant följande:
”Det gjordes inga försök att behålla Baltikum med våld, trots att det fanns olika åsikter i den frågan. För det har ingen sett eller hört någon tacksamhet.” Verkligheten är den motsatta.
I november 1990 deklarerade de tre baltiska staterna att de inte tänkte ingå i den nya union av sovjetrepubliker som lanserats av sovjetledaren Michail Gorbatjov. Estland, Lettland och Litauen hade då, som ett resultat av glasnostpolitiken, fått fritt valda parlament som tagit avgörande beslut för att återupprätta självständigheten efter den sovjetiska ockupationen.
På nyåret 1991 stormades parlamentet i Riga av sovjetiska specialtrupper, de beryktade ”svarta baskrarna”. Natten till den 13 januari gick sovjetisk trupp till attack i Vilnius och dödade fjorton människor samtidigt som hundratals skadades. Ett par dagar senare dödade de sovjetiska specialtrupperna i Riga sex människor i samband med att inrikesdepartementet stormades. Den sovjetiska terrorn fortsatte under vintern och våren med bombdåd och attacker mot gränsposteringar, varvid ytterligare dödsoffer krävdes.
Lavrov ljuger hämningslöst i en fråga där alla – och inte minst den politiska ledningen i Rysslands tre baltiska grannstater – vet exakt vad som hände. Det enda tänkbara syftet med detta är att skrämmas: dagens ryska ledning struntar blankt i sanning och moral och anser sig ha rätt att agera hur som helst mot grannländer som inte rättar sig efter ryska diktat.
Nu kan våldet från 1991 inte upprepas. Alla tre länderna har valt att ansluta sig till Nato. Åt detta kan Ryssland inte göra någonting, mer än att anklaga de baltiska statsledningarna för ”russofobi”, vilket följdriktigt också sker i Lavrovs DN-intervju.
Samma uttryck används i Lavrovs kommentarer om Sverige. Samtidigt hotar utrikesministern med att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige skulle gå med i Nato. Hur får den ryska militären avgöra.
Självklart kommer Rysslands försvarsplanering att påverkas av en eventuell svensk (och finsk) och Nato-anslutning. Det är inte märkvärdigare än att försvarsplaneringen på vår sida måste påverkas av Rysslands upprustning och aggression mot suveräna grannstater (Ukraina och Georgien). Men Lavrov uttrycker sig, givetvis avsiktligt, som om han framförde ett direkt hot.
Självklart önskar Ryssland att Sverige (och Finland) inte går med i Nato. Det är ingen nyhet. Men Ryssland har inte mer rätt att styra vår säkerhetspolitik än vad man har att styra den som förs av Estland, Lettland och Litauen. Lavrovs hotfulla språkbruk och historiska osanningar är av den halten att regeringen har goda skäl att kräva en förklaring.
Håkan Holmberg