Val för tankarna till en rättvis process med öppen utgång, men så fungerar det inte i Ryssland. Där kretsar allt kring Putin. Om han ställer upp för ännu en mandatperiod kommer han att vinna. Om han inte ställer upp måste han se till att den som efterträder honom garanterar hans egna och skyddslingarnas intressen eftersom de skott sig. Ryssland är ju ingen rättsstat.
Frågetecknen kring hur ett framtida Ryssland ska ta form och institutionernas sorgliga tillstånd ger en behövlig kontrast till idén om Ryssland som USA:s jämlike. I sin årliga presskonferens före jul talade Putin om att bygga relationer ”mellan två mäktiga länder”. Det är en illusion.
Rysslands BNP är inte ens en tiondel av USA:s. 2005–2015 ökade den statliga andelen av Rysslands ekonomi från 35 till 70 procent. I fjol krympte ekonomin med 3,7 procent och även i år kommer den att krympa.
Till ytan är Ryssland världens största land, men det bor fler människor i Bangladesh. Dessutom lämnar många unga, urbana och högutbildade personer Ryssland på grund av att de anser att samhällsutvecklingen går åt fel håll.
Den militära upprustningen tär hårt på Rysslands resurser. Den har gjort det möjligt för Putin att slå mot Ukraina, backa upp al-Assad i Syrien och skramla med vapnen mot EU och USA. Det har gått bra tack vare högljudd propagandakrigföring.
Men nu finns det tecken på att de inhemska problemen börjar bli för stora för att kunna avledas med vapenskrammel. Fattigdomen ökar i den utdragna ekonomiska krisens spår. Hur stort missnöjet är vet ingen eftersom fria uttryck motarbetas och trycks ned, men att Putin börjat tala mer om inrikespolitik ger en fingervisning om att det är allvarligt.
Ju närmare valet vi kommer desto svårare kommer det att bli för Putin att hålla skenet uppe. Hans Ryssland är en mycket makthungrig men allt magrare björn som kastar med blicken för att undvika fiender. Kanske finns de närmare än Putin tror?
Magnus Krantz
Vik ledarskribent