Formuleringar som denna dyker upp i nyhetstelegrammen. Kanske är det omöjligt att kort beskriva det som pågår på annat sätt. Men ord som ”lösning” och ”vapenvila” får en egendomlig klang efter den ofattbara förödelse som Syrien dag efter dag utsätts för.
Naturligtvis är det en sorts vapenvila i Aleppo, eftersom motståndet mot den brutala ryska krigföringen på al Assad-regimens sida har upphört. De rebeller som lyckats komma ut ur staden grupperar om i andra rebellkontrollerade områden, men kommer sannolikt att attackeras där också.
Uppgifterna om ett rysk-turkiskt avtal var i går motstridiga. Turkiska statliga medier rapporterade om vapenvila som ett steg mot förhandlingar, men i Kreml ville man inte bekräfta nyheten. Situationen understryker närmast övertydligt att de tre makter som försöker ”ta över” det som återstår av den diplomatiska processen kring Syrien i verkligheten har mycket skiftande mål och utgångspunkter.
Ryssland vill etablera sig som den dominerande stormakten i östra Medelhavsområdet och har knappast något intresse av Syrien som sådant, annat än att förhindra ett nytt sammanbrott. Assad får sitta kvar tills vidare, men är helt beroende av stödet utifrån. Att regimen i Damaskus, med sin historia av extrem brutalitet mot alla former av opposition, nu ska kunna vinna respekt och förtroende hos sina motståndare är knappast ens en from förhoppning.
Turkiet stödde däremot aktivt de syriska rebellerna, och därtill också IS krigföring i Syrien. Men president Erdogan har steg för steg bytt sida och har släppt kravet att Assad måste avgå. Det värsta som kan hända, i Erdogans ögon, är trots allt inte att sunnimuslimerna i Syrien förtrycks på nytt utan att kurderna i norra Syrien kan upprätta ett självstyre som påminner om det som redan finns i norra Irak. För att förhindra detta är samverkan med Ryssland praktiskt – tills vidare.
Iran vill etablera sig som den dominerande regionala stormakten och iransk trupp har spelat en avgörande roll i Assadregimens försök att slå tillbaka upproret och återta förlorad mark. Iran och Ryssland har samma strategiska intresse av att hålla kvar Assad vid makten, men inte nödvändigtvis samma intressen i övrigt.
Obamaadministrationen har kritiserats för att inte ha följt en tydlig linje under Syrienkriget. Men frågan vad USA skulle ha gjort i stället är inte lätt att besvara. Och Donald Trumps uttalanden är oförenliga med varandra.
Å ena sidan är han mot avtalet om Irans kärnvapen och vill gå hårt fram mot regimen i Teheran. Å andra sidan vill han samarbeta med Ryssland i Syrien och mot IS, vilket tvärtom innebär att alliera sig med Iran. Trumps amatörmässighet bidrar inte till stabilitet efter kriget.
Håkan Holmberg