Fredrik Reinfeldt lämnar statsministerposten och uppdraget att bilda ny regering går till socialdemokraternas ledare Stefan Löfven.
Löfvens uppdrag blir inte lätt och alla faktorer var i natt inte kända. Med nio partier i riksdagen blir fördelningen av utjämningsmandat mer slumpartad än tidigare. Får S och MP tillsammans fler mandat än alliansen, utan medverkan av Vänsterpartiet? I så fall lär Löfven försöka med en tvåpartikoalition. Men de påpekanden om sprickor mellan S och MP som alliansen gjort under valrörelsen är inga fria fantasier.
Ändå måste man utgå från att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ett så starkt intresse av att kunna regera att båda kommer att gå mycket långt för att lösa upp dessa meningsskiljaktigheter – eller åtminstone skjuta dem på framtiden. MP vill till nästan varje pris bli erkänt som ett regeringsdugligt parti. S kan inte kosta på sig att misslyckas med att ta över regeringsansvaret denna gång efter det misslyckade valet 2010.
Behövs också Vänsterpartiet för att få starkare stöd än alliansen så blir Löfvens situation svårare. Ändå kan det mycket väl visa sig att V också denna gång föredrar sin traditionella roll som stödparti. Någon symbolisk framgång kommer man att försöka pressa fram vid eventuella förhandlingar, men riskerna med att ta verkligt regeringsansvar är stora. I Danmark gick Sosialistisk Folkeparti med i den regering som efter förra valet bildades av Socialdemokraterna och det liberala partiet Radikale Venstre. Men de inre påfrestningarna av att tvingas kompromissa och anpassa sig till verkligheten blev så stora att SF inte såg någon annan möjlighet än att åter lämna regeringen. De inre spänningarna inom Vänsterpartiet skulle knappast vara mindre.
Feministiskt initiativ misslyckades med att komma in i riksdagen. Men även om partiet skulle ha kommit in så hade det knappast påverkat majoritetsförhållandena. Också med Fi missar de rödgröna den eftertraktade egna majoriteten.
En regering bildad med dessa förutsättningar får begränsad politisk styrka. Stefan Löfven kommer säkerligen att inbjuda både Centern och Folkpartiet till samtal, men inser nog själv att varken C eller FP kan vara berett att omedelbart lämna ett sakpolitiskt framgångsrikt allianssamarbete till förmån för en annan konstellation.
Om en Löfven-regering överlever sitt första år och inte visar tecken till att snabbt falla sönder så kan läget gradvis bli ett annat. Det betyder inte att något borgerligt parti kommer att ta plats i regeringen, men däremot att möjligheterna ökar till bredare uppgörelser i riksdagen i flera sakfrågor. Men detta underlättas givetvis om Löfven slipper ha med Vänsterpartiet i sin regering.
Det innebär också att det inte kommer att finnas någon särskild poäng med att i varje fråga presentera ett gemensamt alliansalternativ under mandatperioden. Alliansen har sakpolitiskt gett framgångar för alla fyra partierna, men de har också ”låsts in” av allianssamarbetet och behöver nu vart och ett förnya sin politik utifrån sina egna förutsättningar. Inför valet 2018 kan ändå alliansen återuppväckas inför uppgiften att tillhandahålla ett alternativ till den rödgröna regeringen. Det kan komma att behövas.
För många är dock alla sådana resonemang av sekundärt intresse. Det viktiga för ton och innehåll i svensk politik är att Sverigedemokraterna, trots ännu en valframgång, kan hållas borta från inflytande. På den punkten är dessbättre alla andra partier på samma linje.