Hatet är allvarligt nog. Men frågan handlar också om något grundläggande för varje demokrati, nämligen det gemensamma medborgarskapet.
Politiker från både den rödgröna sidan och från alliansen har gjort viktiga markeringar efter brandattentatet i Göteborg. Statsministern har sagt att det svenska samhället har ett problem med antisemitismen. Men det som har gjort starkast intryck är de yttringar av solidaritet som visats av vanliga göteborgare, som satt upp hjärtan och blommor på staketet runt Stora synagogan på Östra Larmgatan. I Malmö har människor deltagit i en så kallad kippa-vandring som en reaktion mot uppmaningar till mord på judar.
Många opinionsbildare ger nu också uttryck för insikten att grupphat, oavsett mot vilka det riktas, inte är ett resultat av den ena eller andra politiska händelsen utan något som finns latent på olika håll i samhället och som kan aktiveras med i princip vilken förevändning som helst. De resonemang av annat slag – och som ofta antytt att hatets offer på något sätt dragit attackerna över sig själva - som tidigare varit vanliga har vi denna gång i stort sett sluppit.
Men frågan har ytterligare dimensioner. De extrema politiska riktningar som odlar och förstärker grupphat har alltid ett mer övergripande syfte. Genom att attackera judar, muslimer, romer, afrikaner eller andra vill man inte bara trakassera och skada – eller döda – enskilda människor. Avsikten är också att bryta ned en av de grundläggande principer som det demokratiska samhället bygger på, nämligen den om ett gemensamt medborgarskap.
Hatbrott och hatpropaganda syftar till att driva bort människor ur samhället. Signalen till judar, muslimer eller andra är att de inte är önskvärda och inte ska få finnas i landet. Att hatpropagandan bygger på groteska generaliseringar betyder inte att den kan beskrivas som ”abstrakt” eller som något som inte behöver påverka enskilda individer. Tvärtom är syftet med varje generalisering att säga att alla medlemmar av en viss grupp är tänkbara måltavlor för attacker. Ju grövre generalisering, desto större hot.
Samtidigt riktas en annan signal till dem som inte attackeras. Den signalen är att det inte finns något gemensamt människovärde och att det därför inte heller kan finnas något gemensamt medborgarskap. Man vill åstadkomma en tillvänjning till en situation där allt grövre former av övergrepp blir möjliga och i förlängningen kan förvandlas till en lagfäst diskriminering som ska upprätthållas med statsmaktens hela auktoritet. Att de grupper som bär på sådana ambitioner förmodligen inte kommer att få tillgång till den demokratiska statens maktmedel är en annan sak – deras förhoppning är snarare att deras egna attityder ska äta sig in också i den normala politiken.
Skulle något sådant ske så kommer frågan om vem som kan vara medborgare inte längre att handla om regler och principer som gäller lika för alla, utan bli en fråga om godtycke, utövat med den ena eller andra politiska motiveringen. I så fall drabbas inte bara den grupp eller de grupper vilkas människovärde eller medborgerliga rättigheter ifrågasätts. I verkligheten blir den ofrånkomliga konsekvensen att alla som hittills delat ett gemensamt medborgarskap med samma rättigheter och skyldigheter gentemot varandra och mot samhället hotas.
Om en grupp godtyckligt sorteras bort, hotas eller attackeras i dag så kan vilken annan grupp som helst, lika godtyckligt, sorteras bort, hotas eller attackeras i morgon. Att själv inte tillhöra en grupp som attackeras ger ingen trygghet – tvärtom är hot som riktas mot människor ur en grupp alltid hot som skulle kunna riktas mot vem som helst. Om rättssamhället inte kan eller vill skydda alla på samma sätt så finns i praktiken inget säkert skydd för någon.
Därför måste grupphat, i vilken form det än visar sig, alltid kategoriskt avvisas av alla som vill försvara det demokratiska samhället.
Håkan Holmberg