Det så kallade snabbspårsmandatet för att förhandla fram frihandelsavtal mellan USA och EU respektive en rad ekonomier i Asien är en av de stora frågorna under Barack Obamas andra presidentperiod. Republikanerna vill vara näringslivets parti och näringslivet vill ha frihandel. De republikaner som under inga omständigheter kunde tänka sig att stödja ett förslag från Obama var denna gång i minoritet.
I onsdags avgjordes frågan – alltså om presidentens mandat att förhandla fram avtal som kongressen sedan har att godkänna eller underkänna. Går inte förhandlingarna i mål under Obamas återstående tid i Vita huset så får hans efterträdare fullfölja.
Ledande demokrater, Obama likaväl som exempelvis Hillary Clinton, brukar också hålla på frihandel och vill också se sig som företrädare för en näringslivsvänlig hållning. Men de har att hantera en stark opinion inom den del av det demokratiska partiet som står nära de stora fackföreningarna. Här är det nationella intressen som gäller – missförstådda sådana.
Frihandel är i grund och botten en effektiv motor både för världsekonomin och för den amerikanska ekonomin. Varor blir billigare, urvalet blir större, fler nya idéer kan prövas, produktionen sker mer effektivt både när det gäller varor och när det gäller tjänster. Varje företag och varje arbetsplats blir inte kvar, men hur skulle de kunna bli det i en värld som är stadd i ständig förändring?
När världshandeln liberaliserades efter andra världskriget så stärktes utvecklingskraften i de fria marknadsekonomierna. Ingenting liknande skedde i de statskontrollerade planekonomierna i öst. Logiken gäller alltjämt, också sedan kommunismen brutit samman i vår del av världen.
Därför är det viktigt att de frihandelsavtal som nu är möjliga mellan EU och USA och mellan USA och Asien blir verklighet. De kommer att bidra till att förstärka de normer om öppenhet och fredligt utbyte som är en del av den världsordning de flesta av oss önskar.