Det viktigaste av allt för Stefan Löfven är att inte vara som Håkan Juholt. Man ska kunna lita på att det som partiledaren säger är korrekt, att det som lovas går att genomföra och betala och att partiet och partiledaren klarar uppgiften att styra Sverige.
Följaktligen har Löfven som partiledare sagt så lite som möjligt. Alla förslag är försiktigt formulerade. I praktiken ligger Socialdemokraterna nära det som i åtta år varit allianspolitik, både när det gäller skatterna och skolan och man försäkrar att man inte vill tvinga bort fungerande enskilda alternativ inom vård och omsorg. Löfven har rekryterat en finansministerkandidat som väl kan matcha Anders Borg och han har undvikit att binda sig för regeringssamverkan med Vänsterpartiet.
Löfven själv inger förtroende hos många. Men för partiet ligger siffrorna kvar på samma nivå som vid förra valet. I stället är det andra oppositionspartier som ökar – MP, V, FI och dessutom SD som inte har något med oppositionen i övrigt att göra. Det är lätt att få intrycket att många väljare som tycker att det är lagom att byta regering räknar med att de kan få både den ideologiska garnering som det ena eller andra av dessa partier bjuder på och ändå få en stabil regeringspolitik med Löfven som statsminister.
Risken är överhängande att det inte kommer att fungera. Kanske kan det gå bra om S plus MP skulle få egen majoritet. Alla andra alternativ skapar stora problem, både när det gäller voteringsmatematiken och när det gäller politikens innehåll.
De socialdemokratiska strategerna har läst av alliansens framgångar och bland annat dragit slutsatsen att väljarna inte vill ha högre skatter. Samtidigt bygger idén med ”de nya” Moderaterna på att väljarna inte heller uppskattar stora ofinansierade skattesänkningar. Runt skattepolitiken grupperar sig som alltid ett antal andra traditionella konfliktfrågor. Men både S och M möts i dag i många av dessa i en uttalat värderingsfri mittenposition. De mindre borgerliga partierna hindras av allianssamarbetet att tydligt markera sina egna partiprofiler, medan de mindre oppositionspartierna kan göra det motsatta.
Det som på vissa ledarsidor kallas för en ”vänstervåg” är nog snarare ett uttryck för trötthet vid partier som uppfattas som alltför oideologiska. Löfvens framträdande i Visby tyder på att S uppfattat faran. Feminism, antirasism, jämlikhet – allt presenterat som genuint ”svenskt” – präglade retoriken. Det nya löftet om ”maxtak” för barngrupperna i förskolan ska finansieras genom opreciserade skattehöjningar. Men varje justering åt vänster kan skrämma tillbaka väljare till alliansen.
Det enkla är också det svåra, för både alliansen och Socialdemokraterna: att våga stå för idéer och värderingar och samtidigt vara trovärdig som den som kan ta ansvar för landet.