Låt gå för att det politiska handlaget kunde ha varit betydligt bättre, både i fråga om erkännandet av Palestina och i fråga om det uppsagda vapenavtalet med Saudiarabien, kort före Wallströms planerade och sedan stoppade framträdande i Kairo. Men av det kan man inte dra slutsatsen att kritiken av förhållandena i Saudiarabien varit fel i sak eller skadat Sverige på ett sätt som inte kan repareras.
Ändå är det så det låter i ganska många inlägg just nu. Plötsligt framställer en Mellanösternexpert i Lund den saudiska kungafamiljen som en liberaliserande kraft (man undrar hur skalan ser ut) och en forskare i Göteborg meddelar att Wallström har förolämpat islam genom att säga vad nästan alla tycker om ett system där en kritisk bloggare kan dömas till 1000 piskrapp.
Visst kan man uttrycka sig mer eller mindre diplomatiskt – men att det skulle vara fel eller skadligt för Sverige att utrikesministern offentligt ger uttryck åt värderingar som de flesta svenskar tycker är självklara är en orimlig tanke. I sak låg hennes kritik väl i linje med det som numera sägs ganska ofta också i andra länder om den saudiska regimen (se exempelvis Economist den 31 januari).
Däremot finns det skäl att höja ögonbrynen åtskilligt inför de åtgärder som de senaste dagarna vidtagits från saudiskt håll och från grannlandet Förenade arabemiraten.
Hemkallade ambassadörer och vägran att utfärda visum för svenska affärsmän är verkligen uppseendeväckande inslag i det internationella umgänget, särskilt som det ingalunda kan ha varit någon nyhet för makthavarna i något av dessa länder att det finns stark internationell kritik mot förhållandena där.
De mest upphetsade debattörerna i Sverige borde lugna ned sig. Handelsförbindelser finns för att de är till ömsesidig nytta. Att isolera Sverige för tid och evighet från de arabiska marknaderna kommer att vara kontraproduktivt både för Saudiarabien och andra. Därför kommer det heller inte att ske.