Den förra regeringen instiftade de så kallade förstelärartjänsterna, en reform som innebär att särskilt dugliga lärare får en löneförhöjning som staten finansierar.
Intentionen med förstelärartjänster är god. Argumentet att det skulle vara orättvist att framgångsrika lärare får en högre lön, som bland annat Lärarförbundet framförde, baseras på en märklig rättviseuppfattning. Givetvis ska lärare som gör bra ifrån sig belönas. Problemet med förstelärarsystemet är ett annat: många kommuner ville inte införa det. Exempelvis fick Göteborgs kommun skicka tillbaka pengar, som var avsedda att finansiera förstelärare, till staten.
Den rödgröna regeringen vill genomföra en liknande reform. Genom det så kallade lärarlyftet ska 60 000 lärare få en löneförhöjning med 3 000 kronor i månaden. Så länge skolan sköts av kommunerna kvarstår dock svårigheterna med att verkställa löneförhöjning för lärarna med statliga pengar.
Det är bra att det finns en politisk enighom et att läraryrkets status behöver höjas. Dock är det omöjligt så länge inte det övriga samhället delar den inställningen.
Ekonomiska incitament är viktiga vid val av yrke, men det är knappast avgörande. Läraryrkets sjunkande prestige har till stor del att göra med kulturella faktorer. Idén att det är auktoritärt av lärare att leda undervisningen, och att eleverna kan lära sig själva med en pedagog som handledare, har urholkat själva poängen med att över huvud taget ha en lärare närvarande i klassrummet.
Ironiskt nog kombineras detta synsätt inte sällan med inställningen att det är lärarens fel om en elev inte lyckas nå målen. Lärarens insats är givetvis avgörande för en elevs kunskapsresultat. Däremot är trenden att föräldrar ringer och klagar på läraren när deras barn fått underkänt, något som Lärarnas Riksförbund skrivit om, destruktiv. Det vittnar om en bristande respekt för lärarrollen.
Idéer och kulturella strömningar påverkar politiken, och vice versa. Däremot är det svårt att förändra en yrkesgrupps status endast genom en satsning i statsbudgeten.
En lönehöjning på 3 000 kronor i månaden är inte heller en universallösning för att locka begåvade studenter till läraryrket. För att göra läraryrket attraktivt måste lärarkårens arbetsmiljö förbättras. Lärares tillvaro på jobbet präglas i högre utsträckning än andra jämförbara yrken av stress och en alltför tung arbetsbörda.
Regeringen har aviserat ökade resurser för att stävja den administrativa belastningen. Exakt hur det ska gå till är dock osagt. Förhoppningsvis rör det sig inte bara om mer pengar. Att man kan lösa skolans problem endast genom att ge större ekonomiska anslag är nämligen en av svensk skolpolitiks stora missuppfattningar.